Signerat – Henrik Berggren.
Sulf, Sveriges universitetslärarförbund, är väldigt solidariskt med forskarstudenter från tredje världen. Faktum är att man är så solidarisk att man inte ens vill att de ska komma till svenska universitet.
Här riskerar de nämligen att utsättas för ”utanförskap”. Eftersom deras doktorandutbildning finansieras med stipendier, ofta från deras hemnation, står de utanför socialförsäkringssystemet. Om de blir sjuka har de inte rätt till sjukpenning, om de får barn har de inte rätt till föräldraledighet och stipendierna är inte pensionsgrundande.
Sulf erkänner förstås inte öppet att man inte vill ha dessa forskarstuderande i Sverige. I en debattartikel i UNT i somras (21/7) säger man en massa vackra ord om internationalisering och påstår att stipendiaterna från tredje världen är utsatta för ”etnisk diskriminering”.
Men om Sulfs krav skulle gå igenom kommer konsekvensen i praktiken att bli att antalet forskarstudenter från tredje världen minskar drastiskt. På ett sätt är det förstås logiskt: det bästa sättet att skydda människor från diskriminering i Sverige är att hindra dem från att komma hit över huvud taget.
Eftersom många är obekanta med forskningsvärlden är det viktigt att understryka att detta inte handlar om att skydda den svenska modellen mot lönedumpning. Forskarstudenterna är inte billig arbetskraft som skeppas in från tredje världen för att utföra lönearbete till underpris.
Vad Sulf än låtsas så är doktorander i praktiken studenter, om än på en mycket avancerad nivå. Eftersom de har studerat länge och ofta har eller är på väg att bilda familj behöver de mer stöd än studenter på grundnivå.
Därför är det möjligt att det behövs någon form av extra socialt stöd för utländska forskarstudenter med otillräckliga stipendier. Men att kräva att alla ska ha doktorandtjänster är detsamma som att säga ”skicka hem dem!”.