Signerat – Johannes Åman.
Inför ett seminarium i Almedalen har Svenskt Näringsliv släppt nyheten att filosofer har svårare att få jobb än ingenjörer. För att styra studenter från det första till det senare föreslås att studiemedelssystemet ska ändras så att bidragsdelen blir lägre för dem som väljer en utbildning som arbetsmarknaden inte efterfrågar.
Jag utgår ifrån att detta är en taktisk provokation, ett upplägg riggat för att skapa intresse för den rapport som ska presenteras på nästa veckas seminarium. Humanister ska bli arga och Svenskt Näringsliv hamna i debattens centrum.
Rapporten är förmodligen inte alls lika upphetsande som betet. Ändå kan jag inte låta bli att hugga, för det handlar ju om mig. En gång i tiden stod jag där och velade: civilingenjör eller filosof? Det var frågan.
Jag blev ingetdera. Men studievalet utföll till filosofins fördel. Var jag felinformerad? Inbillade jag mig att lysande framtidsutsikter öppnade sig om jag valde bort Tekniska högskolan till förmån för studier på den betydligt mindre och dammigare filosofiska institutionen?
Ingalunda. Jag insåg att valet sannolikt skulle leda till lägre livsinkomster men satsade ändå på filosofin. Det valet stämde helt enkelt bättre med min självbild, med vem jag trodde mig vara och ville bli.
Det som förundrar mig med studiemedelsutspelet är inte att Svenskt Näringsliv slår ett slag för utbildningar som näringslivet efterfrågar. Det är organisationens uppgift. Men om analysen är att det krävs starkare ekonomiska drivkrafter för att få ungdomar att välja tekniska utbildningar föreligger ett missförstånd.
Ungdomar vet att en civilingenjörsutbildning sannolikt leder till jobb och goda inkomster. Att föreslå att humanister ska få lägre studiebidrag och tekniker högre är därför komiskt i sin fantasilöshet.
Det som unga människor måste övertygas om är inte att filosofistudier är en riskabel investering, utan att teknisk utbildning är vägen till ett både spännande och meningsfullt yrkesliv.