Signerat – Hanne Kjöller.
Den senaste veckan har en rad medier rapporterat om hur människor som ofrivilligt flyttats från sjukförsäkringen till Arbetsförmedlingen nu organiserat sig. Bra, kan det tyckas. Det visar på initiativförmåga och kraft. Och att det finns åtskilligt av kvarvarande arbetsförmåga i gruppen.
Men av det jag sett tror jag inte att grupperna är det minsta bra. Det som teoretiskt sett hade kunnat vara nätverk för att stödja människor att våga pröva en sista vända på arbetsmarknaden lär i stället bli ältargrupper där gamla oförrätter återvinns i ett ständigt kretslopp, och där man finner gemenskap i att odla känslan av att vara illa behandlad.
Rapport lät i tisdags tittarna följa med till ett möte hos det nybildade nationella nätverket för utförsäkrade. Det var en sorgkantad föreställning.
Där fick vi stifta bekantskap med en 28-årig kvinna, som efter att ha varit hemma mer än sex år på heltid nu bedömdes fullt arbetsför. En bedömning som kvinnan själv kommenterade med: Man blir ju varken yngre eller bättre.
Men här någonstans blir det extra sorgligt, för att om man inte blivit bättre av att ha varit hemma under sex år, vad talar då för att ytterligare ett par år är det som behövs? Är det inte snarare så att om man inte blivit frisk under den tiden så är det hög tid att försöka något annat. Såvida man inte helt gett upp förstås och bedömt att man aldrig mer kommer att kunna arbeta.
Sorgligt är också hur så många med själslig eller kroppslig smärta tycks så upptagna med att kämpa för rätten att vara sjukskriven i stället för att intressera sig för hur de kan bli friskare. Någon berättade att det största hindret för att komma tillbaka i arbete inte är sjukdom – det är bitterhet.
Den som vill gå vidare i livet – trots värk eller ångest – kan med fördel läsa Åsa Kadowakis bok som jag skrev om här i går. Den som däremot är mer intresserad av att fortsätta vara sjuk gör bäst i att avstå.