Sverige i EU: Riksdagen måste balansera regeringens makt.
Det borde kunna vara både intressanta och spännande tillställningar. Riksdagen ställer regeringen mot väggen. Andra statsmakten kontrollerar hur den första utövar sin makt i EU. Det skulle kunna vara en grundbult i Sveriges EU-medlemskap.
Men alla som har följt tevesändningarna från riksdagens EU-nämnds offentliga samråd med regeringen vet att det är lama och pliktskyldiga evenemang. EU-nämndens ordförande, moderaten Anna Kinberg Batra, är ambitiös men alltid angelägen att understryka sitt stöd för regeringens politik. Nämndens vice ordförande, socialdemokraten Susanne Eberstein, verkar vara måttligt intresserad av EU-politik och ställer enbart frågor som har inrikespolitisk udd. Miljöpartiets Ulf Holm har tydligen inte upptäckt att hans parti bytt ståndpunkt, utan argumenterar mot det mesta i EU på samma sätt som han alltid har gjort. Det är varken granskning eller intressant diskussion om de positioner som Sverige slåss för i EU.
I teorin har visserligen EU-nämnden makt och möjlighet att påverka Sveriges EU-politik. Statsministern och hans ministrar måste samråda med riksdagens EU-nämnd innan de åker till Bryssel och förhandlar. En lång rad utredningar och förslag har dessutom under årens lopp syftat till att ge de folkvalda starkare EU-tänder.
Men i praktiken har riksdagen inte förmått spela den roll av självständig motkraft till regeringen som det var tänkt. Det är en bister slutsats som levereras av Olle Abrahamsson, rättschef i justitiedepartementet, i en artikel i senaste numret av Europarättslig tidskrift. Och det är tyvärr bara att hålla med.
Abrahamsson beskriver hur den ansvarige ministern så gott som alltid får stöd för precis den linje som han eller hon lägger fram. Det gällde till exempel både den socialdemokratiska regeringens kontroversiella förslag om lagring av teledata och alliansregeringens handlingslinje i det omstridda telekompaketet. I realiteten har EU-medlemskapet inneburit att regeringens inflytande har stärkts på riksdagens bekostnad, skriver Olle Abrahamsson.
Det är visserligen ingen uppseendeväckande slutsats. EU är i huvdsak ett samarbete mellan medlemsländerna och deras regeringar. De senaste trettio åren har också Europaparlamentet fått alltmer att säga till om. Men Sveriges riksdag och de andra nationella parlamenten kan enbart påverka EU-besluten indirekt. De folkvalda församlingarna ger regeringarna mandat att förhandla i EU.
Under Sveriges femton år som EU-medlem har därför regeringskansliet svällt. Sedan Göran Persson flyttade regeringens EU-samordning från utrikesdepartementet till Statsrådsberedningen har makten dessutom koncentrerats direkt under statsministern, vilket är en rimlig ordning. I EU behöver regeringscheferna ha kontroll över EU-politiken.
Men vad hände med maktbalansen? Och vem kontrollerar vad regeringen gör i EU? Det är EU-nämndens viktiga roll. Olle Abrahamsson anser att nämndens foglighet i huvudsak beror på person. I EU-nämnden sitter inte ledamöter som hör till sina respektive partiers innersta kretsar. Inget tidigare statsråd har hittills varit ordförande i EU-nämnden och posten tilldelas alltid en företrädare för ett regeringsparti. I konstitutionsutskottet anses det vara av särskilt värde att ordföranden hör till oppositionen, för att på så sätt garantera en effektiv parlamentarisk kontroll.
I riksdagen finns det också en utbredd men obegriplig misstro mot EU-nämnden. Det är också en förklaring till att partierna inte sätter sina bästa krafter där. Många ogillar att EU-nämnden har blivit ett slags miniriksdag för EU-frågor och gör allt för att undergräva dess ställning.
Det är obegripligt. Regeringsmakten behöver balanseras och det krävs alltså inga nya utredningar för att en förändring ska kunna komma till stånd. Om partierna skickar sina toppkrafter till EU-nämnden kan maktbalansen förändras till det bättre. Regeringen behöver inte undfallenhet och smicker – utan en kunnig, påläst och tuff motkraft.