Som om förvirringen kring EU:s utrikespolitik inte redan vore nog bidrar nu unionens president till att dimmorna tätnar ytterligare.
Herman Van Rompuy, Europeiska rådets ordförande, har kallat till extra toppmöte i Bryssel på fredag nästa vecka.
Unionens stats- och regeringschefer ska diskutera det som på EU-språk kallas ”utvecklingen i det södra grannskapsområdet”, vilket betyder Nordafrika och Libyen på vanlig svenska.
Men efter alla sliriga uttalanden under senare tid borde Bryssel framför allt ägna sig åt konkret bistånd och stöd.
Häromdagen presenterade kommissionens ordförande Barroso en lång rad beslut rörande Libyen som kan få betydelse: sanktioner, vapenembargo och katastrofhjälp. Europa är, som vanligt, bättre på bistånd än på gemensam utrikespolitik.
Dessutom känns det motbjudande att Khaddafis tidigare bäste vän Berlusconi ska få ytterligare ett tillfälle att varna för flyktingströmmar över Medelhavet.
Herman Van Rompuy har också gjort en ovanligt – och det vill inte säga lite – blek figur under senare tid. Alltför många gånger har han uttryckt sin ”oro” över utvecklingen i Nordafrika och manat ”alla parter” att inleda en ”dialog”.
Så sent som en dryg vecka före Mubaraks fall ”hoppades” Van Rompuy att regimens löften om ”öppenhet” skulle infrias. Frågan är vad han tänker hitta på den här gången.
Men det sägs att ett toppmöte behövs och är oundvikligt. En stor del av EU:s ledare har redan planerat att åka till Bryssel den 11 mars. Euroländerna ska ha ett eget toppmöte den dagen och när Sarkozy, Merkel och Berlusconi ändå träffas kommer de säkert att diskutera Libyen.
Därför passade Van Rompuy på att bjuda in samtliga 27 stats- och regeringschefer. Planen är att alla ska tala om Nordafrika på förmiddagen, men efter lunch får Fredrik Reinfeldt och nio andra regeringschefer från länder utanför eurozonen åka hem. Då inleds eurotoppmötet.
Arrangemanget ger en tydlig bild av det aktuella tillståndet i EU. Ofta känns det som om hela havet stormar.
För den som hoppas att Europa ska vara en tydligare röst i världen för frihet, demokrati och mänskliga rättigheter har den arabiska våren inte bara varit en besvikelse, utan också lärorik.
Det verkar till exempel ha uppstått ett oroväckande glapp mellan de nationella utrikesdepartementen och den europeiska utrikestjänsten i Bryssel.
Sverige och andra medlemsländer bantar och lägger ned ambassader – samtidigt som Catherine Ashton bygger upp en gemensam europeisk utrikesförvaltning.
Det kan säkert ge samordningsvinster i framtiden. Men just nu läcker det överallt.
Dessutom tycks unionens regeringschefer och utrikesministrar i allt högre grad ha kopplat loss från sina respektive länders diplomatkårer. Sverige och Carl Bildt är ett tydligt exempel på denna utveckling. Men det finns fler.
Financial Times skriver (1/3) till exempel om Frankrike där president Sarkozy har egna utrikes rådgivare och den avsatta utrikesministern Michèle Alliot-Marie inte sägs ha lyssnat på erfarna franska diplomater.
För Sveriges del borde slutsatsen vara att ett väl fungerande svenskt utrikesdepartement behövs, också i EU. Utrikespolitiken kan inte vara en enmansföreställning. Carl Bildts oförmåga att ta tydligt avstånd från Khaddafis pågående brott mot mänskligheten visar hur illa det kan gå.