Det hör till pjäsen att huvuddelen av kritiken mot regeringens utrikesdeklaration inte handlar om vad som står i den utan vad som saknas. Alltid finns det någon konflikt, någon fråga eller något ömmande fall som riksdagsminoriteten, oavsett färg, anser borde ha uppmärksammats.

I år riktade oppositionen till och med in sig på antalet ord. Det var, hade socialdemokraternas Urban Ahlin räknat ut, 37 procent mindre text i år jämfört med förra året.

Men även om detta sökande efter uteblivna ord och prioriteringar sker varje gång går det inte att komma ifrån att årets deklaration sticker ut. Nej, jag tänker inte på de millenniemål som utrikesminister Carl Bildt själv tillstod saknades i texten. Jag tänker på alliansfriheten. Inte någonstans i det elva sidor långa dokumentet nämns ordet alliansfrihet.
Först efter ett bra tag, efter att utrikesministern betat av Gaza, Afrika, Irak, Afghanistan, kärnvapenspridning, Iran och annat började han ens snudda vid ämnet. ”Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast”, förklarade utrikesministern. Men alliansfriheten? Nej, inte ett ord.

Något förbiseende är det knappast fråga om. Det är väl snarare så att regeringen inte längre vill rabbla tomma fraser och låta sig låsas av dem. Bildt tror uppenbarligen inte, till skillnad från främst miljöpartiet och vänsterpartiet, att svensk utrikespolitik har störst betydelse när vi står vid sidan av och ropar högt.

Utrikesministerns fokus ligger tvärtom på samarbete. ”Dagens utmaningar kräver globala lösningar”, sade han och betonade vikten av ”effektiv multilateralism” och av ett reformerat FN.

”Det är bara genom att samarbeta med andra som vi kan bidra till att omvandla risker till möjligheter, hot till stabilitet och förtryck till frihet”, står att läsa i deklarationen.

Folkrätten får ett särskilt omnämnande, den anses vara en ”hörnsten” i svensk utrikespolitik. ”Lika betydelsefullt är värnandet om de mänskliga rättigheterna”, sägs vidare.

Jag inser att en utrikesdeklaration inte är rätt plats för att göra detaljerade analyser av varje sakområde, och nog är det viktigt att folkrätten och respekten för de mänskliga rättigheterna lyfts fram.
Men hos mig ringer lätt en varningsklocka när ledande politiker i svepande ordalag talar sig varma för folkrätten utan att förklara vad de menar. Alltför många gånger har vi exempelvis sett hur nödvändiga och viktiga utvecklingar kritiserats för att de strider mot ”folkrätten”, och inte sällan kan en bokstavstolkning av traktater och stadgor göra mer skada än nytta.

Som tydligast blir detta just när de mänskliga rättigheterna kommer i fråga. Med traditionell, eller kanske snarare stelbent tolkning av normerna hade förtryckare än i dag ostört kunnat begå vilka övergrepp som helst på det egna territoriet. Viktiga nyskapelser som FN:s fredsbevarande styrkor hade aldrig sett dagens ljus. Kuwait hade aldrig befriats.

I ärlighetens namn måste dock sägas att folkrätten inte spelade någon framträdande roll i deklarationen. Huvudbudskapet var i stället att stora och svåra utmaningar väntar – ”större och mer omfattande än på länge”. Och lösningen stavas EU-samarbete.
Huruvida Sverige verkligen tillhör ”kärnan” i EU, som det påstås i deklarationen, eller om detta mest är uttryck för önsketänkande kan man diskutera.

Det viktiga är inriktningen. Det är bara inom ramen för en vidare gemenskap som Sveriges röst betyder något – och inte bara hörs.