DN:s tidigare chefredaktör Herbert Tingsten har i sin första memoarbok en underbar karaktäristik av Nils Edén, statsminister i Sverige mellan 1917 och 1920. Edén gick folk på nerverna genom sin ”jämna förträfflighet”, berättar Tingsten. Han sökte aldrig orden utan uttryckte allting distinkt och välbetänkt; en fulländning som snabbt blev tröttande.
Statsminister Edén bar på en mask som aldrig slets av. Vad greps han av? Vad drev honom? Vad fick honom att bli upprörd? Det gick knappast att säga, eftersom han aldrig flammande upp i något lidelsefullt och engagerande. Den unge Tingsten, vid tiden biträdande sekreterare i Edéns folkomröstningskommitté, skriver att Nils Edéns distans och högtidlighet utlöste tankelekar som stegrades till tvångsidéer hos honom själv:
”Då jag satt bakom hans stol i kommittén och hörde honom i varje detalj lika allvarligt och uttömmande förklara allt och bemöta allt fantiserade jag om att stiga upp och slå min vattenkaraff i huvudet på detta underverk, för att avbryta föreställningen och se honom reagera som en människa.”
I fredags kom jag att tänka på Tingstens bländande beskrivning när statsminister Fredrik Reinfeldt svarade på lyssnarnas frågor i P1:s telefonväkteri.
Jag satt precis utanför radiostudion och observerade genom fönstret att statsministern inte visade några synbara känslouttryck under de 90 minuter som sändningen pågick. Tanken slog mig: finns det inget som kan få den mannen att visa åtminstone en gnutta indignation?
Varenda fråga, oavsett om den var vänligt eller hårt ställd, besvarades med samma lugna, korrekta och formalistiska tonfall. Röstläget var konstant, gränsande till det terapeutiska. Statsministern verkade aldrig upprörd eller irriterad utan försökte hitta argument hos sina kritiker som han kunde instämma i. Inte ens när Reinfeldts människosyn ifrågasattes reagerade han med skärpa.
Några få gånger skakade statsministern på huvudet, men det mjuka och behärskade rörelsemönstret avslöjade att det handlade om gymnastiska övningar.
”Kan du vara lite mera Fredrik också, en människa av kött och blod som man känner är engagerad, glad, ledsen och förvånad?” utbrast till slut Ivar Fernemo från Nora. Men hans raka passning bemöttes med samma vänliga och undandglidande manöver som tidigare.
Att som politiker svara på lyssnarfrågor i en direktsändning är en svår konst, inte minst därför att det råder en maktobalans mellan dem som deltar i samtalet. Den som ställer frågan har inte för vana att framträda i etern, medan statsministern gör det varje dag.
I denna situation visar Reinfeldt hur skicklig han är som politiker genom att inte verka högfärdig eller arrogant. Han tar inga risker och gör heller inga misstag. Han är varken de stora ordens eller de yviga rörelsernas man. Men det är också denna försiktighet som får honom att framstå som en grå byråkrat i jämförelse med företrädarna.
Göran Persson dolde som statsminister aldrig sina passioner eller reaktioner, vilket framkallade både det bästa och sämsta hos honom. I sitt engagemang för att upplysa om Förintelsen demonstrerade Persson några av sina starkaste drivkrafter. Hans talekonst och retoriska förmåga var outstanding. Det var i de mindre situationerna som självgodheten och drygheten blev besvärande.
Ingvar Carlsson var mer stel och hade svårt att släppa loss som partiledare och regeringschef, men han drog sig samtidigt inte för att visa behärskad ilska när motståndarna for med osanning eller bedrev en i hans ögon felaktig politik. Det hettade ofta till i dueller med moderater.
En av dessa var Carl Bildt, som i rollen som statsminister aldrig varit rädd för att kombinera humor med mallighet. Många har genom åren retat sig på Bildt, men det finns också en uppskattning för hans chosefria sätt. Bildt är alltid Bildt oavsett vilket uppdrag han har.
Det är möjligt att Fredrik Reinfeldt medvetet valt att distansera sig från sina företrädare och odla ett nytt politiskt uttryckssätt, anpassat till 2000-talets mediesituation. Hans dämpade och resonerande stil bidrar dessutom till att hålla ihop regeringsalliansen och ge Moderaterna en mjukare och mer statsbärande framtoning. I opinionsmätningarna tycks väljarna hittills uppskatta strategin – såväl Reinfeldt som Moderaterna får höga betyg.
Men det finns en grupp som avviker från mönstret, och det är ungdomarna. I den senaste barometern från DN/Synovate gör Moderaterna markant sämre ifrån sig bland dem mellan 18 och 29 år.
Någon enkel förklaring till detta existerar inte, men bristen på lidelse och förmåga att inge framtidstro är nog en viktig orsak. Det finns en växelverkan mellan stil och politik. Förstagångsväljarnas hjärtan vinns knappast med torrt tal om budgetbalans och stramare försäkringssystem, utan det krävs något mer.
I USA var det visionen om en bättre värld som gjorde Barack Obama till den unga generationens hopp. I Europa däremot vann Herman Van Rompuy presidentmakten inom EU tack vare sin avsaknad av lyskraft – men Van Rompuy är till skillnad från Obama inte folkvald.
Fredrik Reinfeldt har länge levt på vårt kollektiva minne av åren med Göran Persson. Men ju längre tiden går, desto svårare blir det att gömma sig bakom masken av kylig korrekthet och jämn förträfflighet.