Självkritik eller spår av ödmjukhet var svårt att hitta i Maud Olofssons sista tal som partiordförande.

När hon beskrev den resa hon gjort som partiledare började hon med stämman där hon valdes för tio år sedan och lät alliansens valseger 2006 bli berättelsens klimax. Socialdemokraterna hade tvingats lämna ifrån sig makten och Centerpartiet hade blivit riksdagens tredje största parti.

Att partiet fyra år senare gjorde ett sämre val och enligt sin egen eftervalsanalys har blivit otydligt, fick inte plats i historieskrivningen. Men även om hennes strävan att vara positiv ibland haft något mekaniskt över sig har Maud Olofsson skäl att bara stolt. Hon är inte den politikertyp som alltid är väl inläst på detaljerna. Ibland har hon varit svajig i sin uttalanden. Men hon har haft en idé om vad hon vill uträtta som styrt hennes agerande och också lett till viktiga resultat.

Det var inte hon ensam som skapade den borgerliga alliansen. Fredrik Reinfeldts förflyttning av Moderaterna mot mitten bidrog starkt till att förutsättningarna för ett trovärdigt borgerligt regeringsalternativ inför Högforsmötet 2004 var bättre än någonsin. Men eftersom Centern tidigare, i synnerhet under Olof Johanssons ledning, hade varit så kluvet i förhållande till borgerligt samarbete spelade Maud Olofsson en nyckelroll i samarbetsprojektet. Hon undanröjde tvivlen på att partiet verkligen ville delta i en borgerlig regering.

När hon på torsdagen i sitt inledningsanförande på partistämman i Åre hyllade kompromissen som metod var det inte bara en fras utan ord med förankring i hennes egen politiska gärning. Alliansen byggde på kompromissvilja, och när Maud Olofsson hade modet att lägga om sitt partis energipolitik var det åter kompromissen som var hennes metod.

Vid den tiden hyllades hon av kärnkraftsvänner utanför partiet och fick bitter kritik från en del gamla kärnkraftsmotståndare inom den egna rörelsen. Men någon kärnkraftsanhängare hade hon inte blivit. Hon hade bara bytt strategi. Årtalsexercisen övergavs och ersattes av en kombination av satsningar på förnybar energi och ett antal kriterier som skulle vara uppfyllda för att ny kärnkraft skulle få byggas.

Samma dag som Centerstämman inleddes rapporterade Dagens Industri om en uppseglande konflikt inom alliansen. Den svenska basindustrin som via bolaget Industrikraft undersöker möjligheterna att bygga nya reaktorer har stött på hinder. Eon, Fortum och Vattenfall som äger de befintliga reaktorerna är inte villiga att ersätta någon av sina gamla reaktorer med en ny. Eftersom energiöverenskommelsen har ett tak på tio reaktorer och villkoret att nya reaktorer bara får byggas på de platser där det redan finns kärnkraftsanläggningar har Industrikraft kört fast. Om inte Eon, Fortum eller Vattenfall vill så blir det inga nya reaktorer.

Detta är ett problem för basindustrin. Om nya reaktorer försenas eller inte alls byggs kan följden bli såväl högre elpriser som större koldioxidutsläpp. Det vore olyckligt. Men denna nya tvist om kärnkraften ändrar ingenting i bedömningen av Maud Olofssons medverkan till regeringens energiöverenskommelse.

Det stora var inte att Centerpartisterna hade blivit anhängare av kärnkraft – det hade de inte alls – utan att de valde kompromissens väg. Det var modigt och berömvärt hur det i praktiken än blir med de nya reaktorerna.