Afghanistans framtid ser inte lovande ut. Talibanerna vinner alltmer militär och politisk styrka och president Karzai tappar stöd inom landet och internationellt till följd av den grova korruptionen och det uppenbara fusket i omvalet.
Krigströttheten breder ut sig i USA. President Obama, som på tisdagen håller ett viktigt tal om kriget i Afghanistan, har svårt att fatta beslut om fler soldater, något hans egna generaler kräver. De europeiska Natomedlemmarna med trupper i landet skulle helst vilja ta hem dem förr och inte senare.
Väst tycks ha tappat bort sig i Hindu Kush, ”imperiernas kyrkogård”, som det kallades efter den brittiska katastrofen 1842 då en enda man överlevde av en kontingent på 16.000. Många undrar vad Nato egentligen slåss för i Afghanistan.
Europa yttrar sig inte och har ett enda mål: att ge sig av. I USA pågår åtminstone debatten om nyttan med striderna. Vid närmare betraktande gäller de supermaktens militära seger över talibanerna, så att den äntligen kan ta hem sina styrkor – för andra gången.
Man hittar inte konfliktens ursprung eller mening i själva Afghanistan. Det är slagfältet, men orsakerna till de krig som har förött det sedan 1970-talets mitt låg och ligger alltjämt utanför dess gränser. En rent ”afghansk” lösning är alltså omöjlig.
Tre årtal är centrala: 1989, 2001 och 2003. När kalla kriget tog slut 1989 hade Röda armén redan dragit sig tillbaka från landet och på så vis erkänt sig besegrad. USA drog sig också ur konflikten, och i den stunden började det andra kriget – ett krig genom ombud mellan regionala grannar om makten över Hindu Kush, förklätt till inbördeskrig.
Med saudiskt stöd eftersträvade Pakistan ett strategiskt övertag över sin ärkefiende Indien med hjälp av militanta religiösa studenter från afghanska flyktingläger. Dessa ”talibaner” organiserades och utrustades av Pakistans säkerhetstjänst ISI. Iran försvarade sina egna och shiaminoritetens intressen i landets västra del, och i norr fick Tajiks Nordliga allians och Abdul Rashid Dostums uzbekiska milis stöd och vapen av grannarna i norr och Ryssland.
I skuggan av detta andra krig etablerade Usama bin Ladin sin terroristorganisation al-Qaida i landet, som den 11 september 2001 genomförde sin ohyggliga attack mot USA. En månad senare bröt nästa krig ut i Afghanistan, det som alltjämt pågår.
I mars 2003 inledde George W Bush sin invasion av Irak. Därmed ödslade han med USA:s militära styrka och band samman alla de enskilda kriserna mellan östra Medelhavet och Indusdalen. Som en följd av denna utrikespolitiska dårskap blev Iran den centrala geopolitiska aktören i hela regionen och knöt ihop den västra och östra änden av detta långa bälte av instabilitet.
De som sliter med läget i Afghanistan bör först och främst granska de regionala realiteterna. Har väst råd att dra sig tillbaka? Är svaret ja bör vi lämna Afghanistan genast. Om inte måste vi sluta att diskutera en ”utmarschstrategi”.
Priset för att väst retirerar från denna oroliga region är förutsägbart eftersom vi då måste ta itu med flera hot mot säkerheten i väst. Hoten skulle inte försvinna från Irak och Afghanistan samtidigt med trupperna: terrorism, islamistisk radikalism, kärnvapenhot (Pakistan, Iran), krig genom ombud och regionala konflikter (Israel–Palestina, Irak, Afghanistan och Kashmir) och upplösning (Irak, Afghanistan, Pakistan och på längre sikt i Persiska viken och på Arabiska halvön). Därmed kan det bara bli tal om att rita om stridslinjen längre västerut, inte om att dra tillbaka trupper.
Det är ytterligt ovisst om en sådan åtgärd skulle medföra större säkerhet. Men västs strategi i Afghanistan har hittills inte lyckats utan bara utökat talibanernas kraft dag för dag. Vad ska vi då göra?
För det första måste ett klart politiskt mål anges: ett stabilt status quo i Afghanistan som hindrar att landet än en gång blir ett slagfält för regionala intressen och en bas för al-Qaida. Utan tillräcklig militär närvaro och bättre och effektivare insatser för återuppbyggnad är det målet ouppnåeligt.
För det andra skulle ett förnyat regionalt samförstånd om Afghanistans framtid också minska risken för att kärnvapenmakten Pakistan destabiliseras ännu mer. I det syftet måste Pakistans och Irans intressen komma med i detta samförstånd, liksom Indiens, Saudiarabiens och troligen också Kinas. Det blir inte lätt att upprätta detta samförstånd, men det går och bör vara syftet med en ny konferens om Afghanistan.
Den stora frågan återstår dock huruvida USA och dess europeiska allierade har kvar all den kraft, uthållighet och framsynthet som behövs för ett sådant projekt. Det finns goda skäl att betvivla det. Alternativet skulle bli en kaotisk och farlig framtid i denna stora oroshärd.
Afghanistan må te sig avlägset, men dess kaos och våld finns i själva verket alldeles intill oss.
Joschka Fischer
Tidigare tysk utrikesminister och vice förbundskansler
Översättning: Margareta Eklöf
Copyright: Project syndicate