Våldets politik.
Publicerad 2007-07-31 23:20
Vänsterextremisterna i Afa (Antifascistisk aktion) har slagit till igen.
I lördags attackerades en domare vid Migrationsdomstolen i Göteborg. Rödfärg hälldes utanför domarens hem, en yxa lämnades vid huset.
För Afa var detta bara ännu en dag på jobbet. På hemsidan skryts det om hur lokalgrupperna ägnar sig åt att slåss med nynazister och klottra ned allianspartiernas lokaler. Eftersom fascisterna "skapar rädsla" tar sig Afa också rätten att sätta skräck i folk.
Inget av detta är nytt. Afa har länge ansett att "en viss grad av våldsanvändning är ofrånkomlig i den antifascistiska kampen". Det märkliga är att rörelsen, trots detta, betraktas som relativt rumsren.
När Salka Sandéns "Deltagänget", om en kvinna som är med och drar igång Afa, kom ut i maj uppmärksammades boken inte bara för sina litterära kvaliteter.
Flera journalister skrev beundrande om "aktivisternas" kamp mot "nassarna". Boken är "frank", en "frejdig generationsroman", den skildrar en kvinna vars "vilja att förändra världen är så stark att våld blir en självklar ingrediens i kampen". Hatet och våldsbenägenheten som Sandén beskriver ursäktas eller hamnar i skymundan.
I våras publicerades även antologin "Brunt!" om nynazismen. Där samsas kända namn som Helene Lööw och Mattias Gardell med anonyma skribenter under namnet "Afa Dokumentation".
I förordet presenteras Afa välvilligt som "antirastistiska aktivister". Motsatsen - att låta nynazister medverka som "antikommunistiska aktivister" i en seriös antologi om extremvänstern - skulle knappast låta sig göras.
Det är illa nog att extremisterna i Afa förblindas av "kampen mot fascismen". Medier och bokförlag borde akta sig för att sprida bilden av Afa som en härlig samling samhällsengagerade aktivister.