Studio ett har följt Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin när de har varit på besök i den så kallade verkligheten. Reinfeldt besöker Nuevo, ett projekt för arbetslösa ungdomar i Eskilstuna.

Statsministern suckar när han hör historier om betyg som ska läsas upp på Komvux. Radioreportern Katarina Gunnarsson gör en stor affär av hans suckar. Hon pratar med ungdomarna som uppfattar honom som kall.

”Han känner inte till våran värld, han ser bara sitt”, säger en av ungdomarna som har växt upp i ett hem med svåra sociala problem.

Men man behöver inte uppfatta Reinfeldts suckar som en brist på empati. För reportern berättar han hur bekymrad han är över att det tar många år för unga att få en chans på arbetsmarknaden. Han ser allvarligt på att skolor misslyckas med att ge de unga kunskaper.

För reportern berättar ungdomarna att de hellre jobbar lite svart, hänger på stan, surfar på nätet – i stället för att flytta till en ort där det finns jobb. Någon säger rakt ut att han inte har varit ”sugen” på att jobba under flera år.

Reinfeldt gör klart att han inte accepterar det. Att han vill att det ska ställas krav på de unga. Det kan låta hårt, när hans ord konfronteras med ungdomarnas uppgivenhet. Men det betyder inte att han har fel.

Mona Sahlin besöker ett tvätteri i Linköping, pratar med Margret som har två år kvar till pension. Hon är en hjälte, menar Sahlin, som har gått tillbaka till arbetet trots arbetsskador och värk i leder. Men när Margret säger att det finns de som inte vill gå tillbaka, inte vill arbeta, tystar Sahlin ner henne: ”Tror du inte de allra flesta vill ändå.”

En annan tvätteriarbetare berättar om kamrater som inte vill jobba och om sin pappa som efter 30 år i Sverige inte klarar språket. När Sahlin får historien återberättad slätar hon över, hon förstår hur det var för chilenare som kom hit på 1970-talet, säger hon.

Sahlin har ett annat sätt att tala om de människor hon mött, tonfallet är mer empatiskt. Reinfeldt är stramare. Men det är trots allt rätt analys av problemen – och rätt lösningar – som bör vara det viktigaste i politiken. Reinfeldts bekymrade blick tycks se klarare.