Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Välfärdens vandaler förstör för alla

Söndagskrönika – Peter Wolodarski.

De senaste 20 årens valfrihet inom välfärden har stärkt medborgarna och försvagat monopolbyråkratin. Vårdbolag som Carema riskerar att rasera utvecklingen.

I veckan gick jag in på tjänsteföretagens organisation Almegas hemsida för att se vilka aktuella ämnen de uppmärksammar. Där fanns nyheter om a-kassan, konjunkturen och fackliga förhandlingar.

En fråga lyste med sin frånvaro – den stora debatten om svensk äldreomsorg.

Inte med ett ord tog branschföreträdaren själv upp den diskussion som framkallats av företaget Caremas flagranta vanvård vid flera boenden för gamla och sjuka.

Sedan början av oktober har DN i en serie artiklar berättat om upprörande larmrapporter från medicinskt ansvariga, om anställda som fruktar repressalier, om bonussystem som driver fram ovärdiga besparingar och om ägare som mest tycks intresserade av att göra snabba cash och undvika att betala skatt i Sverige.

Det senaste påfundet – att väga blöjor och placera in sensorer för att avgöra om ett byte verkligen är nödvändigt (DN 11/11) – ringar in den okultur som spritt sig ned i bolaget från ägarnivå: totalt fokus på att minimera kostnader utan någon vidare hänsyn till kvalitet.

Avslöjandena har lett till krav på upprivna avtal, riksdagsdebatter och förslag om hårdare lagstiftning.

Reaktionen från Almega? Tystnad.

Jag gör inte gällande att vanvård enbart förekommer hos privata utförare eller att det går att befria äldreomsorgen från liggsår, nedkissade blöjor och smärta. De plågsamma stunderna kan minskas men aldrig utplånas. Livet i dödens väntrum rymmer betydligt mer lidande än vad de flesta av oss orkar förstå.

”Tillbaka till smärtornas värld som nu också omfattar blåsan”, skriver författaren Carl-Henning Wijkmark i ”Stundande natten” (Norstedts). ”Min värld blir allt trängre, jag ligger i min avtrubbade ensamhet och ser de sista virvlarna av liv, som det tycks mig, sugas ner i det mörka avloppet.”

Wijkmarks romanfigur tynar bort på en canceravdelning, men den segdragna sista tiden hade lika gärna kunnat utspela sig på ett konventionellt äldreboende, även med Carema som huvudman.

Skandalomsusade Koppargården är förmodligen inte representativt för all verksamhet som Carema bedriver. Men skeva bonusprogram, ovärdiga kostnadsdirektiv och uppdrivna avkastningskrav är en realitet, och de uppstår ur aktiva handlingar.

De kommer från en företagskultur där ägarna – i det här fallet riskkapitalister – inte är intresserade av uthålligt engagemang utan av mesta möjliga vinst på kort sikt.

Vad vi ser är hur ett industriellt löpandebandstänkande krockar med de äldres behov av mänsklig närhet och omsorg. En sfär med ett slags logik tränger undan en annan. Vägen till vanvård kortas dramatiskt, i synnerhet när beställarna i offentlig sektor saknar kompetens för att teckna professionella avtal som upprätthåller kvalitet.

Det är ledsamt att beskåda misslyckandet när man samtidigt vet hur mycket positivt de senaste 20 årens svenska valfrihet har fört med sig: mer inflytande åt patienterna, mindre makt åt monopolbyråkrater, många nya initiativ som förbättrat välfärden.

Almega är inte ansvarigt för att ett enskilt medlemsföretag skämmer ut sig. Men Carema är inte vilket bolag som helst. Det ingår i Sveriges största vårdkoncern, Ambea, som har drygt 7,3 miljarder kronor i omsättning. Trots sin ledande branschprofil drar man sig inte för att hitta på en intern ockerränta som effektivt raderar ut den skatt som ska betalas i Sverige.

Bolaget har beskrivits som äldreomsorgens guldgrävare, men sett i ljuset av den senaste tidens avslöjanden är det mer adekvat att tala om vårdsektorns dödgrävare.

Det är beteenden av Carema-slag som ger privata alternativ till kommuner och landsting ett uselt rykte och som saboterar för den tysta majoriteten seriösa företagare, inte bara inom äldreomsorgen utan i näringslivet i stort.

Konsekvensen är given: hårdare lagstiftning, skärpta kontroller och växande misstro hos allmänheten mot marknadslösningar.

På skolområdet kan man se samma tendens som i vårdsektorn. Några få stora – ofta med riskkapitalister bakom sig – tänjer på regelverken och hittar på modeller som skadar förtroendet för alla.

Avancerade skatteupplägg förekommer, liksom försök att kapa kostnader genom att inte ta ett seriöst ansvar för idrott, estetiska ämnen, bibliotek och personalbemanning.

Parallellt med detta finns hårt arbetande friskoleentreprenörer som kämpar med kommunalt fastställda ekonomiska villkor, som kan ändras från en dag till en annan, och myndighetsbeslut som sällan är genomskinliga eller lätta att förutse.

Denna slitsamma och föga glamourösa vardag hamnar dessvärre i skymundan när välfärdssektorns vandaler drar fram och svärtar ner sina konkurrenter.

Det förvånar att branschföreträdare som Almega och organisationer som Svenskt Näringsliv ännu inte gett röst åt den tysta massan av medlemmar som nu dras med i fallet.

Företag som väljer att agera i Caremas anda förstör för andra, snedvrider konkurrensen och tvingar fram nya regler och förbud. Till slut står Lars Ohly kvar som vinnare när en majoritet i riksdagen känt sig pressade att stoppa all vinstutdelning inom vård, skola och omsorg, vilket skulle hämma nyutveckling och försvåra spridning av best-practice.

Alternativen inom välfärden är för värdefulla för att man ska hålla sektorns dödgrävare om ryggen.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.