Signerat

Välfärdsstatens psykologi: Bidrag är inte behandling

För de mest utsatta i världen är fattigdomen en sjukdom som i någon mån kan botas med pengar. Men lider psykiskt sjuka i Sverige av en åkomma som också ska medicineras med kontanter?

Det senaste numret av vänstertidskriften Magasinet Arena undersöker bidrag som en lösning på den svenska vårdapparatens tillkortakommanden. Frilansjournalisten Lars Berge möter i ett reportage en man och en kvinna i Blekinge, båda med beklämmande berättelser om psykisk ohälsa och en havererad privatekonomi.

Mannen, som i artikeln kallas Harry, arbetade som lärare tills en dag då allt slutade fungera. Det ymnighetshorn av psykiatriska diagnoser och preparat som mötte honom i vården träffade aldrig rätt, och Harry har inte lyckats återhämta sig. ”Karina” har en liknande historia bakom sig. Hon är utbildad sjuksköterska, men har varit sjukpensionär sedan hon drabbades av psykisk ohälsa.

De deltar båda i ett forskningsprojekt som varje månad ger dem 500 kronor utan motprestation, som ett särskilt bidrag utöver det stöd de får av kommunen och Försäkringskassan. Tanken är att forskarna när studien är slut ska jämföra deras upplevda hälsa med utvecklingen i en kontrollgrupp.

Inom bistånd och välgörenhet är denna kontantmetod i ropet. Och så kallade ”unconditional cash transfers” tycks verkligen fungera i fattiga länder. I stället för att västerländska experter ska styra över lokala projekt ger organisationer som Give Directly en klumpsumma till de mest utsatta och låter dem själva spendera pengarna. I regel har det visat sig skapa utrymme för hushållen att lägga pengar på enkla kapitalvaror. Till exempel en moped att leverera varor med, eller en upprustning av bostaden. Investeringar som blir nya inkomstkällor eller ett slags försäkringar. De stärker plånboken och hälsan på sikt, och hjälper familjer att ta sig ur fattigdom.

Lärdomarna från kontantprogrammen handlar om människors goda omdöme. Säkert också om avigsidorna med att planera, administrera och detaljdiktera hjälp till fattiga. Över oceaner och stora landmassor försvinner både resurser och viktig information om verkligheten på vägen.

Går de erfarenheterna att överföra till en svensk välfärdsstat? Våra skyddsnät består redan av kontanter – och av tjänster som inte är gångbara på växlingskontoret. Som sjukvård och psykiatri.

Den tes som Berge driver är att vi inte kan medicinera sjukdomar som har sina rötter i ekonomisk sårbarhet; att den svenska fattigdomen är själva smittan och att pengar i handen är medicinen. Men hans exempel belyser det omvända sambandet.

När reportagets Harry, en entusiastisk och ambitiös lärare, drabbades av psykisk sjukdom brast vård och omställningssystem. Priset han fått betala är en odräglig tillvaro, en form av fattigdom. Men även om de ekonomiska bekymren sedan samspelat med ohälsan tycks de vara just en följd av sjukdomen.

Hur ska välfärdsstaten då möta en lärare eller en sjuksköterska som plötsligt drabbats av psykiska problem? Med en femhundralapp eller en beprövad vårdinsats?

I Arena frammanas en bild av modern medicin som något slags nyliberalt bländverk. I maskopi med Margaret Thatcher tycks läkemedels­kapitalister och korrupta läkare ha skapat en storskalig bluff i syfte att proppa patienter fulla av läkemedel.

Det är en orättvis beskrivning av ett fält som, trots misslyckanden, ändå hjälper allt fler patienter tack vare forskningen. Det må vara att den psykiatriska vården har tappat bort en social helhetssyn på hjärnans patologi. Men steget från den kritiken till att helt avfärda ett kliniskt, vetenskapligt angreppssätt kring psykiska sjukdomar är långt.

Om studien i Blekinge visar att försökspersonerna på marginalen mår bättre av mer pengar på fickan är det förstås intressant. Men det ställer knappast några gamla sanningar på ända.