När medborgarna väljer skolor och vårdgivare blir det knepigt att konstruera ersättningssystem. Det får inte hindra valfriheten. Lika lite som somligas valvånda.
I HasseåTage-revyn ”Lådan” gör Gösta Ekman mannen som under nära sju minuter velar mellan att köpa Aftonbladet eller Expressen. Kvällstidningar som då, 1966, kostade 50 öre.
I dagens Sverige finns också människor som jämställer val med kval. När SvD:s Karin Thunberg sammanfattar decenniet i en artikel 27/12 beskriver hon de tio år som gått bland annat så här:
”Annars råder en näst intill hysterisk valfrihet. Vi ska välja daghem och skolor, el och telefonbolag, hemtjänst och sjukvård...Måhända finns de som njuter av möjligheternas smörgåsbord, andra blir mest handlingsförlamade.”
Dagens valfrihet är bra. Att några medborgare blir hysteriska av den är en annan sak. Om de insåg att varje val inte är lika allvarligt skulle det gå lättare. Varken jorden eller privatekonomin går under om man inte väljer PPM-fonder själv, icke-väljarens pensionsslantar hamnar hos Premiesparfonden som sedan starten ökat i värde som ett snitt av alla fonder.
Från den 3 maj i år ska icke-väljarnas pengar hamna i generationsfonder så att de yngre valskolkarnas slantar placeras med något högre risk än de äldres, allt efter beprövad avkastningserfarenhet.
Att inte välja PPM-fond är inget att få ångest över. Den som aldrig valt elbolag sitter sannolikt på det sämsta kontraktet. Men såvitt denna icke-väljare inte bor i eluppvärmd villa är skillnaden i årskostnad mot den aktiva konsumentens ändå inte mer än 500 kronor på ett år. Knappast heller någon orsak till att förlamas av valkval.
Visst kan det vara tidsödande att sätta sig in i alla möjliga villkor för olika teleabonnemang, men det kostar sällan mer än några hundralappar att ta första bästa – om man inte har många utrikessamtal eller skickar stora datamängder. Dagens unga generationer skulle aldrig acceptera det totalt taxedikterande Televerket en del äldre längtar tillbaka till – de unga må göra sisådär ifrån sig i läsförståelsetester, men att reda ut för- och nackdelar med olika mobilavtal är de fena på.
Att välja el- och telebolag eller pensionsfonder är inte strunt, det är viktigt för dem som är intresserade. Där finns möjligheter att vinna. Och förlora. Men det handlar om relativt små summor – om man inte konsekvent går på högriskfonder i premiepensionsvalet.
Möjligheten att välja förskola, skola och vårdgivare är det färre som ifrågasätter.
Anledningen är enkel, våra liv är för viktiga för att vi ska nöja oss med att skälla på politiker som stoppar in oss i dåliga skolor och tröga vårdcentraler. Då tar vi hellre reda på vilka alternativ som passar oss, trots att det tar tid och kraft.
Självfallet är inte denna valfrihet kvalfri. Men vånda är en del av livet. Det gäller bara att grubbla över rätt saker.
Medborgarnas rätt att välja offentlig service skapar förstås i sig problem. Inte för väljarna, men för de valda. Hur konstruerar man rättvisa ersättningssystem? Vilka bör proportionerna vara mellan ersättning per besök och ersättning baserad på patienternas hälsoläge?
I går vände sig fristående gymnasieskolor till regeringen för att klaga på Skolverkets nya prislista som reglerar hur mycket betalt man kan kräva från kommunerna för elever som går på program kommunen själv inte ordnar. Riksprislistan som publicerades den 22 december innebär till exempel att musikesteterna ska kosta 99 600 i stället för 128 000 kronor per år.
Regeringen och kommunerna bör alltid pröva sina prissystem. Men inte medborgarnas rätt att välja. Och de medborgare som blir nervösa av val bör inse att alla val inte är lika viktiga.