Signerat – Johannes Åman.
Som svensk väljare kan man avundas britterna som har ett valsystem där personvalet inte slängts in som en frivillig extrauppgift. I Storbritannien är valet av kandidat röstandets kärna. En annan styrka i systemet med majoritetsval i enmansvalkretsar är att valutslagen i regel blir mycket tydliga.
I proportionella valsystem som det svenska är det mycket ovanligt att ett parti når över 50 procent av riksdagsmandaten. Det positiva är att mångfalden av värderingar hos väljarna får en bättre spegling i parlamentet Men ansvarsutkrävandet blir svårare när det finns många riksdagspartier och regeringsmakten är beroende av förhandlingar mellan dessa.
Kan man skapa ett valsystem som har båda modellernas goda sidor eller är de oförenliga? I sin nyligen utgivna bok ”Valsystem” (SNS förlag) slår statsvetaren Jörgen Hermansson ett slag för det tyska valsystemet. Där tillsätts hälften av mandaten genom majoritetsval i enmansvalkretsar, medan resten används för att jämna ut så att partierna får sin proportionella andel av platserna i förbundsdagen.
Priset för blandmodellen är att själva rösthandlingen blivit mer komplicerad. Själv delar jag därför inte Hermanssons tro på att det tyska valsystemet vore bättre än det vi har. Det som fascinerar mig mest vid läsningen av hans analys av valsystemens grunder är något annat: att läget inför höstens svenska riksdagsval stämmer så dåligt med statsvetenskaplig teori.
På papperet har vi fortfarande ett typiskt proportionellt system. Men de två alliansbyggena har 2010 skapat en valsituation som liknar den som brittiska väljare brukar stå inför. Tydligare än någonsin kan svenska väljare utkräva ansvar och peka ut den majoritet på vilken regeringsmakten ska vila.
Kan detta mönster bestå? Strider inte uppdelning i två fasta block i alltför hög grad mot vårt valsystems inneboende logik?
De två allianserna hotas såväl utifrån av Sverigedemokraterna som inifrån av oförenliga partiintressen. Hur svårt det är att få alla inom ett block att ställa upp för det gemensamma alternativet visar inte minst Lars Ohlys solospel.