Vid en presskonferens på måndagen presenterade statsvetarprofessorn Sören Holmberg underlaget från SVT:s årliga vallokalsundersökning (Valu). Bland det väntade hittades också det oväntade. Till det senare hör väljarnas syn på sig själva som ”höger” eller ”vänster”.
För medan statsvetare och vi i medierna talat om hur det blivit allt trängre i mitten har väljarna en annan uppfattning. I mitten av 90-talet var det ungefär hälften av Miljöpartiets väljare som definierade sig själva som ”vänster”. I årets val var det tre fjärdedelar.
Centerväljarna har på samma sätt vandrat från att bara hälften tyckte sig vara ”höger” till att tre fjärdelar nu anser det. Mönstret går igen i alla partier utom Moderaterna. Moderata väljare har blivit mindre ”höger”, medan alla andra i alliansen blivit mer. Rödgröna är i sin självuppfattning mer ”vänster” än tidigare. De partisympatisörer som trots allt är mest öppna för blocköverskridande regeringssamarbete är föga förvånande Miljöpartiet, Centern och Folkpartiet.
En positiv nyhet är hur väljarnas förtroende för svenska politiker ökat. Under hela 90-talet var det bara dryga 40 procent som uppgav att de hade mycket/ganska stort förtroende för politiker generellt. Nu är det 70 procent.
De som saknar förtroende för politiker röstar i hög grad på Sverigedemokraterna. Andra karaktäristika enligt Valu är att de påfallande ofta är sjukskrivna, förtidspensionerade eller arbetslösa. De är LO-medlemmar, män och mellan 18 och 29 år.
En sak jag funderar över är om det här bristande förtroendet för politiker också gäller Sverigedemokratiska politiker eller om de ses som någonting annat. Vidare om hur lång tid det kan tänkas ta innan dessa heltidsarvoderade riksdagsledamöter också blir politiskt befläckade? Och vad de politikermisstrogna då tar vägen med sitt missnöje?