För 40 år sedan satt den nu framlidne professorn i medicinsk sociologi Aaron Antonovsky och analyserade resultaten från en undersökning om hur kvinnor anpassat sig till klimakteriet. En av grupperna bestod av kvinnor födda i Centraleuropa mellan 1914 och 1923. Aaron Antonovsky skriver i sin bok ”Hälsans mysterium” hur det i frågeformuläret, av skäl som han inte minns, funnits en ja- och nejfråga om kvinnan suttit i koncentrationsläger. När han sedan tittade närmare på siffrorna fann han att 29 procent av koncentrationslägerkvinnorna uppgav en ganska god allmän psykisk hälsa, att jämföra med en kontrollgrupp där 51 procent visade samma relativt sett goda själsliga status.
51 procent är mer än 29 procent. Men ändå. Att 29 procent av de undersökta kvinnor som genomlevt ett av 1900-talets största helveten var vid god hälsa fick Antonovsky att intressera sig för vad det är som gör att vissa människor även själsligt överlever vissa extrema stressituationer. I stället för att fråga sig vad som gjorde människor sjuka, frågade han sig vad som gjorde att vissa förblev friska. Där och då föddes Kasam-begreppet.
Kasam – Känsla av sammanhang är ett värde som speglar ett slags förhållningssätt till livet och medmänniskor (läs mer i Antonovskys bok. Där finns också ett formulär för att beräkna sitt eget Kasam) En människa kan ha högt eller lågt Kasam. Ett högt tal innebär en större förutsättning att klara motgångar, att lära sig något av det som sker, en förmåga att kunna lämna det bakom sig och sedan gå vidare.
Eftersom Kasam är ett värde som kan odlas eller tuktas kan jag inte låta bli att fundera på hur vi i medierna bidragit till att förstärka ett nationellt lågt Kasam. ”Drabbad” och ”offer” är två journalistiskt favoritord. Inte minst i den senaste sjukdebatten fastnar de journalistiska alstren allt som oftast i svårigheter. Möjligheterna får på något vis inte plats i den svart-vita dramaturgin.
Universitetsvärlden förefaller desto mer intresserad. En sökning på nätet ger oväntat många träffar. Här hittar jag en examensuppsats från GIH om varför lärare med högt Kasam inte blir utbrända. En annan som visar att personer som inte varit sjukskrivna har ett högt Kasam. En tredje om svårigheten att få sjukskrivna med lågt Kasam tillbaka i arbete. Stefan Blomberg, specialist i smärtmedicin och grundare av rehabiliteringsverksamheten Stockholm Clinic – Stay Active är ytterligare en som intresserat sig för Kasam.
Under snart 30 år har han dagligen träffat människor med, som han kallar det, dysfunktionell smärta. De utgör lejonparten av de långtidssjukskrivna, och alltså inte det få dödligt cancersjuka som fått illustrera en i grunden sund reformering av en osund sjukförsäkring.
Smärta är en förnämlig kroppslig uppfinning. Det är ett varningssystem som signalerar att något inte står rätt till. Den dysfunktionella smärtan har inte den funktionen. Den signalerar inte att en hälsena gått av eller att en tumör växer i hjärnan. Bakom den finns ingenting mer än värk. Men ont gör det likt förbaskat. Och mer ont gör det, enligt Stefan Blomberg, om människanförlorar sitt sociala sammanhang och sin känsla av delaktighet.
Den som blir långtidssjukskriven övergår från att varit en människa med värk till att mer eller mindre reduceras till sin värk. För att upprätthålla den sociala acceptansen för frånvaron från jobbet, och rätten till sjukpeng, måste man visa Försäkringskassans tjänstemän och människor man möter i affären att man är hundra procent sjuk och inget annat. Den långtidssjukskrivna får frågor om hur hon mår. Inte om hur det är på jobbet, om hon gjort något skoj nyligen eller läst en bra bok. På så vis odlas sjukidentiteten även hos den som fortfarande är mer frisk än sjuk. Det här handlar på intet sätt om att människan skulle simulera, men att fokus förflyttas och hur det påverkar både kropp och själ.
Stefan Blomberg menar att åtminstone hälften av dagens halva miljon förtidspensioneringar hade kunnat undvikas.
– Jag har under mitt arbete träffat tjogtals av förtidspensionerade där besvären som föranlett förtidspensionen är utläkta för länge sedan. Jag har fått se hur människor med funktionshinder på kanske 10–20 procent tappar sina kvarvarande 80–90 procent under en lång sjukskrivning och den brist på sammanhang som följer av den.
Framtiden för två människor med exakt lika ont i ryggen kan bli helt olika. Den ena kanske inte söker läkare alls medan den andra blir sjukskriven och till sist förtidspensionär. Skillnaden kan förklaras i termer av Kasam. Enligt Stefan Blomberg kan undermedvetna livslögner komplicera situationen:.
– Många säger: blev jag bara av med värken skulle livet vara perfekt. Men sanningen är ofta att livet var dåligt också innan. Patienten fastnar i en destruktiv reaktionsfas och går aldrig vidare till acceptans- och nyordningsfasen. Skulden och ansvaret för det som hänt placeras på någon annan, ansvaret för att tillfriskna externaliseras. Utanförskapet göder en existentiell kris, förlusten av sammanhang förstärker den. Patienten ”behöver” sina symtom – helt omedvetet – för att slippa möta känslan av att inte vara sedd, hörd, behövd, älskad eller ens ha rätten att existera.
Det här kan kanske låta självklart. Och dystert. För oavsett vad man kallar detta självläkande förhållningssätt till livet, kvarstår frågan: Vad ska man göra med dem som har för lite av den varan?
Det man borde kunna enas om är att det sista man i alla fall ska göra är att ta människor den förmåga som trots allt finns där. Att läkarna med sina sjukintyg slutar bekräfta känslan av oduglighet, sjukidentitet och brist på sammanhang. Människor borde få hjälp att komma vidare, att hitta en strategi för att lämna oförrätter och kränkningar bakom sig. Och en modell för att lära sig leva med den smärta som inte gör mindre ont för att individen berövas sitt sociala sammanhang.