Han kom, han såg, han segrade. I alla fall under en månad eller två. Tiden efter att Jonas Sjöstedt tagit över efter Lars Ohly nosade Vänsterpartiet på 10-procentsstrecket i opinionsundersökningarna. Nu är partiet tillbaka kring – ibland under – valresultatet på 5,6 procent.

Det är naturligtvis inte så konstigt att V går bra när Socialdemokraterna krisar och vice versa. Partierna har ofta beskrivits som kommunicerande kärl.

Men Vänsterns upp- och nedgång säger också något om kontrastens betydelse i politiken.

Från dag ett som partiledare har Sjöstedt drivit en tydlig vänsterpolitik. Utfall mot valfrihet i välfärden har blandats med löften om statliga satsningar.

Bredvid den yvige Håkan Juholt framstod den allvarsamme Sjöstedt ändå som ansvarsfull och förtroendeingivande. Och Socialdemokraternas vänsterkurva fick V att framstå som mer mittenorienterat, trots att man stod kvar och stampade på sin kant.

När Stefan Löfven tog över försvann den kontrasten. Socialdemokraternas ompositionering har understrukit hur långt åt vänster Sjöstedt faktiskt står. Trots att han ofta benämnts som förnyare är det tydligt att han står för en politik av samma typ som sin företrädare.

Om något har V förflyttat sig ännu lite längre ut på kanten. Det viktigaste budskapet i partiets budgetmotion var att man överger överskottsmålet, som Ohly bundit upp sig till för att få vara del av det rödgröna regeringsalternativet.

För Stefan Löfven innebär avsaknaden av förnyelse inom Vänsterpartiet både utmaningar och möjligheter.

En utmaning därför att Alliansen kommer att göra sitt bästa för att placera Jonas Sjöstedt i hans knä. Det lär inte bli något organiserat rödgrönt samarbete 2014. Men Löfvens uppgift blir att övertyga mittenväljare om att han inte kommer att behöva luta sig mot Vänstern efter valet.

Lyckas han med det så är V:s politik också en möjlighet. Socialdemokraterna kan retoriskt placera sig i mitten, mellan en ”hjärtlös höger” och en ”oansvarig vänster”. Och det är en position partiet brukar gilla.