Signerat - Hanne Kjöller.
Det talas om bonussystem inom vården. Det första man kan fråga sig är varför begreppet bonus används unisont när man talar om läkare och sjuksköterskor, men ackord lika unisont när man talar om arbetare inom byggnads- och industrisektorn, brevbärare och sopåkare?
Bonus och ackord är samma sak. En rörlig lönedel som utfaller i tid eller pengar när man hinner med mer än det som ligger i botten för grundlönen. Skillnaden mellan bonus och ackord är en skillnad i associationer och laddning.
Bonus är något vi lärt oss förknippa med giriga – redan överbetalda – direktörer, medan ackordslönen har neutral eller positiv laddning.
Nästa fråga man måste ställa sig är varför just vården ska undantas krav på effektivitet och produktivitet. Visst, det är skillnad på människor och bilar. Men lika lite som en Volvo nödvändigtvis blir bättre av att ägnas dubbelt så mycket tid behöver människor bli det.
Det är vid närakuterna som läkarna efter ett visst antal patienter får en extra ersättning för varje ytterligare behandlad patient. Och det är en verksamhet som påminner om löpandebandprincipen, där man ska titta i onda halsar och värkande öron, men inte fråga hur äktenskapet fungerar eller hur det ser ut på spritfronten. Det är en fråga för den ordinarie distriktsläkaren.
Ju snabbare det går hos doktorn på närakuten, desto fler patienter i väntrummet får en chans att bli behandlade. Det är svårt att se att det skulle vara något negativt i det.
Det underliggande resonemanget i denna debatt, precis som i den tidigare om sjukvårdsupplysningen, är att det skulle finnas ett samband mellan långa besök och hög kvalitet. Och det kanske det finns om det handlar om att fånga hela individens situation. Men i akutsjukvård är syftet ett annat.
Det är att ringa in det aktuella problemet och det gör man snarare genom att ställa få men rätt frågor än genom att bluddra på om alltför mycket.