Ekot rapporterade på måndagen att Nordiska rådets välfärdsutskott vill införa ett gemensamt nordiskt elektroniskt register över sjukvårdspersonal. I inslaget intervjuades den moderata riksdagsledamoten Jessica Polfjärd som sitter med i utskottet och Läkarförbundets Eva Nilsson Bågenholm. Båda sjöng registrets lov.
Ingenstans i Ekot sägs vad det är för uppgifter som ska registreras eller på vilket sätt det kommer att öka patientsäkerheten. Det är symtomatiskt. Register har blivit en besvärjelse. Och därför blir uppgifter om vad man registrerar och vad man tror sig fånga upp av underordnad betydelse.
Eva Nilsson Bågenholm berättar i telefon att det för Sveriges del handlar om de register som redan finns på nationell nivå, alltså om någon blivit av med sin legitimation, fått sin rätt att skriva ut läkemedel begränsad eller om man är satt under någon form av överprövning. Det krävs rätt rejäla övertramp för att hamna där. Att en läkare inte finns i detta registret är knappast någon garanti för att han är bra.
Det är ett av skälen till att denna registeridé leder fel. För att få reda på om en norsk eller dansk läkare har blivit av med sin legitimation räcker det att ringa den senaste arbetsgivaren. Med ett telefonsamtal kan man dessutom få fram sådant som man inte får fram ur ett register. Som till exempel att personen alltid kommer för sent, att han är otrevlig mot patienterna och att han dessutom inte är särskilt yrkesskicklig.
Risken med ett register är att arbetsgivarna tycker sig ha gjort sin bakgrundskontroll efter en slagning. Och så rings det ännu mindre på referenser.
Men troligare ändå är att arbetsgivarna lika lite som de använder sig av det svenska registret i dag kommer att använda ett nordiskt i morgon. Och vad ska man göra med de tyska och polska sjuksköterskorna? Med den fria rörligheten inom EU torde det vara svårt även för den som älskar register att se poängen med att katalogisera hälso- och sjukvårdspersonal från just de nordiska länderna.