”Chock” är den gångna veckans mest slitna uttryck, efter att Sverigedemokraterna gjort entré i riksdagen. Men det överraskande med SD:s framgångar är knappast att de skedde i årets val utan att de inte inträffade tidigare.
SOM-institutets mätningar de senaste 20 åren visar att det länge funnits en betydande invandringskritisk opinion. Sett över tiden har den minskat trendmässigt, men förra hösten instämde fortfarande 36 procent i påståendet att det finns för många utlänningar i Sverige. Vidare svarar 12 procent att de inte skulle tycka om att få en invandrare från en annan del av världen ingift i familjen.
I dessa siffror finns den opinionsmässiga brygd som Sverigedemokraterna behövde för att få ihop sina 5,7 procent. Att partiet till slut passerade riksdagens mållinje är obehagligt men knappast chockerande, med tanke på att man gjort bättre och bättre ifrån sig i varje val sedan 1998. SD har successivt tagit sig in i fler fullmäktigeförsamlingar, man har byggt sin organisation målmedvetet och för varje ny valframgång har partiet kasserat in ytterligare miljoner i offentliga bidrag.
I årets valrörelse fick SD dessutom draghjälp av mediernas och oppositionens fixering vid att tala om hur de etablerade partierna ska förhålla sig till Sverigedemokraterna. Denna skeva diskussion bidrog till förvirringen och den massiva uppmärksamheten, vilket bekräftade den gamla sanningen att all publicitet är bra publicitet, särskilt för ett parti som försöker bli större än 4 procent.
Med SD:s framgångar tvingas den svenska självbilden att bli mer realistisk. Precis som i andra länder finns det i vår egen mylla ett lager av rädsla, oro och motvilja mot den andre. Precis som i andra länder har vi en historia av rasism som ständigt löper risken att aktiveras och få genomslag. Och precis som i andra länder rymmer vår egen demokrati partier som exploaterar mörka strömningar.
Sverige är ett förhållandevis öppet och tolerant land, men de som blundar för främlingsfientligheten blundar också för det svarta arv som är en del av det svenska. Detta virus har vi levt med länge, och i vår tid är dess främsta måltavla landets muslimska minoritet. Som tidskriften Expos chefredaktör Daniel Poohl påpekat kom inte rasismen till Sverige med Sverigedemokraterna. Det är lätt att glömma att svensk rasforskning en gång betraktades som en stor vetenskaplig tradition, med anor ända tillbaka till Linné. 1922 etablerade Sverige det första rasbiologiska institutet i sitt slag i världen.
Bilden av Sverige som ett alltigenom tolerant och antirasistiskt samhälle har därför aldrig hållit för en granskning. Här finns också en annan idé- och tanketradition, även om den förpassades till marginalen och blev socialt skambelagd efter andra världskriget.
I vår jakt efter rationella förklaringar till Sverigedemokraternas framgångar är det därför lätt att gå vilse. Det ligger frestande nära att koppla samman partiets framsteg med utanförskapet på arbetsmarknaden eller problemen i miljonprogrammets områden. Men några raka orsakssamband mellan invandringens konsekvenser och SD:s väljarstöd finns inte.
Naturligtvis kan Sverigedemokraterna i sin argumentation gynnas av verkliga
eller påstådda problem som invandringen för med sig, men vad partier av detta slag i första hand livnär sig på är sega tankestrukturer som överlever generationsskiften.
Från forskningen kring antisemitismen vet vi vilken förödande kraft idéer kan ha. I Japan bor praktiskt taget inga judar men det finns ändå problem med antisemitism. Denna subkultur har sina rötter i andra världskriget och samarbetet mellan axelmakterna. I Nazi-Tyskland var den judiska minoriteten väl integrerad i samhället och utgjorde ingen ekonomisk belastning för Tyskland, men det hindrade inte Hitler från att måla ut judarna som en cancersvulst på samhällskroppen.
Detta betyder inte att man ska bortse från invandringens baksidor, eller avstå från att belysa sociala problem i miljonprogrammets förorter, eller blunda för religiös fundamentalism. Men den som tror att en sådan diskussion dämpar främlingsfientligheten bedrar sig själv.
Det behövs både en mer nykter bild av Sverigedemokraternas idémässiga bas och ett mer kyligt förhållningssätt till partiet. Den senaste veckans panikstämning har varken gjort sikten klarare eller bidragit till att minska SD:s inflytande. De som i bekymrade ordalag talar om Sverigedemokraterna som vågmästare glömmer bort att det är Fredrik Reinfeldt – inte Jimmie Åkesson – som är vågmästare i ordets verkliga mening.
Det är statsministern som nu ska ange kursen, trots att alliansregeringen saknar en majoritet av riksdagens ledamöter bakom sig. Det är de borgerliga, inte Sverigedemokraterna, som ska manövrera sig fram genom att söka stöd från olika partier för sin politik.
SD behöver med sina 5,7 procent inte bli mer av en tunga på vågen än Vänsterpartiet, som stöds av 5,6 procent. Det är upp till de andra partierna att avgöra om SD ska kunna påverka politiken på marginalen eller inte. För alliansen borde inte detta bli mer komplicerat än det var när Socialdemokraterna genom decennier styrde landet i minoritet.
De som är chockerade över Sverigedemokraternas framryckningar radar upp problem, och de som gjort egna katastrofval fokuserar just nu hellre på SD än på sina egna misstag. Men det bekräftar bara en gammal lärdom – chock och personlig bitterhet är svaga politiska vägvisare.