I SVT:s valvaka hävdade Sahlin att det ”blåste rödgröna vindar” i svensk politik. Men i själva verket var det tvärtom: det samlade stödet för Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet minskade, både jämfört med riksdagsvalet 2006 och EU-valet 2004.
Mona Sahlins första valrörelse som partiledare slutade i ett nederlag. Hon lyckades varken sätta agendan för debatten eller mobilisera sitt eget parti. Resultatet talar för sig självt – Socialdemokraterna nådde inte ens över 25 procent.
Moderatledaren Fredrik Reinfeldt gjorde knappast bättre ifrån sig. I likhet med Sahlin talade han om en ”framgång” under intervjun med SVT:s K G Bergström, trots att Moderaterna förlorade nästan var femte sympatisör till Folkpartiet; den mest EU-positiva kraften i svensk politik.
Att varken statsministern eller oppositionsledaren är uppriktiga om valutgången slår nog mest tillbaka på dem själva. Väljarna ser igenom förljugenheten och förvånas över bristen på ärlighet.
Samtidigt bidrar de falska beskrivningarna till ett slags förorening av det offentliga samtalet. Om inte ens Reinfeldt och Sahlin håller sig till basfakta, vem ska då göra det?
Att det gick så dåligt för Sveriges två största partier säger något intressant om väljarkåren. Den goda nyheten är att de som röstade belönade partier som vågade stå för sina idéer om Europasamarbetet.
Försöken att förvandla EU-valet till en dragkamp om ordning och reda i statsfinanserna fungerade illa. Det var inte heller någon vinnande strategi att placera en EU-motståndare överst på partilistan (Socialdemokraterna) eller att flirta med Sverigedemokraternas och Junilistans väljare (Moderaterna).
Sverige är kanske ännu den ”motvillige europén” – som förre Europaministern Ulf Dinkelspiel kallat sin nya bok – men allt fler svenskar betraktar EU-medlemskapet som en självklarhet. Enligt SVT:s vallokalsundersökning är den gamla ja- och nejdebatten på väg att dö ut. Numera är det bara hos Junilistan, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet som en majoritet förespråkar ett EU-utträde.
Det är extra glädjande att Miljöpartiets omsvängning från nej till ja belönades med en stark uppgång från 6 till 11 procent.
Bland de gröna sympatisörerna är merparten fortfarande EU-kritiska, men det är värt att notera att MP denna gång vann åtskilliga EU-anhängare som normalt stöder Socialdemokraterna.
Ingen borde bli förvånad om Miljöpartiet i nästa val profilerar sig som det mest EU-vänliga vänsteralternativet. I så fall skulle de gröna göra Folkpartiet sällskap som Sveriges mest engagerade européer.
Med en ideologiskt driven valkampanj lockade FP denna gång till sig många moderatväljare, som inte lät sig charmas av M-ledningens chauvinistiska prat om ”Sveriges bästa”.
Liberalernas framgång drog ner ridån för Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann, vars trendkänslighet ledde honom ut på den hala nationalistiska scenen. Reklammannen Schlingmann borde rimligtvis inte få ansvar för fler valrörelser.
Tvärtemot vad Schlingmann möjligtvis trodde, var inte ens de som röstade på Moderaterna särskilt kritiskt inställda till EU-projektet. SVT:s Valu visar i stället att M är det parti som har den största andelen EU-vänliga väljare.
En klar M-majoritet ser också ganska eller mycket positivt på att EU utvecklas till en förbundsstat, ett slags Europas förenta stater.
Det är egentligen inte så märkligt, med tanke på att ett par moderata generationer fostrats i en EU-entusiastisk anda ända sedan Gunnar Heckschers partiledartid på 1960-talet.
Idéer spelar roll, människors tankar manipuleras inte så lätt av nya rubrikord och reklamfilmer.
Lämnar det gångna EU-valet några bestående avtryck på svensk politik? Traditionellt har det inte varit så. Men det låga valdeltagandet i kombination med Piratpartiets och Sverigedemokraternas framgångar speglar ett bubblande missnöje i opinionen, som riskerar att spilla över när den ekonomiska krisen når fler och fler människor.
Riksdagsvalet 2010 kommer att utspela sig i en radikalt annorlunda ekonomisk situation än EU-valet 2009. Arbetsförmedlingen räknade i veckan med att 539 000 personer eller 11,3 procent kommer att vara arbetslösa nästa år. Det är en ökning med 245 000 personer på två år.
Samtidigt växer statens budgetunderskott snabbare än vad många trott, vilket minskar finansminister Anders Borgs möjligheter att parera krisen med lånade pengar.
Ett så dystert ekonomiskt läge har ingen annan borgerlig regering hamnat i.
Det vore en prestation av historiska mått om alliansen lyckas bli återvald, trots den bedrövliga ekonomin.
Men precis som i EU-valet kräver det idéer som inspirerar och en uppriktighet gentemot väljarna. Statsminister Fredrik Reinfeldt kan börja med att föregå med gott exempel och tala sanning.