När Fredrik Reinfeldt bildade sin alliansregering för fyra år sedan trodde många att samarbetet skulle sluta i osämja. Så blev det inte, trots att den borgerliga historien kännetecknas av återkommande splittring.
Carl Bildts fyrpartikoalition i början av 1990-talet var nära att brytas sönder på grund av konflikten kring Öresundsbron. Ännu sämre fungerade det mellan 1976 och 1982 då kärnkraften och inkomstskatten spräckte två av Thorbjörn Fälldins regeringar.
Att Fredrik Reinfeldt ännu inte drabbats av den borgerliga historiens förbannelse beror på en kombination av tur och skicklighet.
Det är inte bara tom retorik när Moderaterna framställer statsministern som en trygg lagledare som låter alla spelare komma till sin rätt. Under Sveriges ordförandeskap i EU gjorde Reinfeldt ett starkt intryck på sina utländska kolleger genom att lugnt och metodiskt väva samman konkurrerande viljor till en gemensam ståndpunkt. Tjeckiens bångstyrige president Vaclav Klaus har till och med medgett att Fredrik Reinfeldts insatser var avgörande när Klaus till slut skrev under Lissabonfördraget.
På hemmaplan har denna diplomatiska fingerfärdighet bidragit till att hålla allianspartierna på någorlunda gott humör.
Som lagkapten har Fredrik Reinfeldt också haft ett stort mått av tur. Han tog över Moderaterna samtidigt som Socialdemokraterna hade suttit vid makten i tio år – det svetsade samman oppositionen och bidrog till känslan av att ett regeringsskifte var nödvändigt. Om inte Göran Persson besegrats i valet 2006 hade ännu en generation av borgerliga politiker och tjänstemän lämnat riksdagen i uppgivenhet.
Fredrik Reinfeldt hade även lycka med sina borgerliga partiledarkolleger. I slutet av 1990-talet var Olof Johansson fortfarande Centerns ledare, och då samarbetade partiet med Socialdemokraterna. Sedan följde Lennart Daléus och Maud Olofsson, och plötsligt uppstod unika möjligheter att skapa en icke-socialistisk allians. Men det krävde alltså ett skifte i Centerns ledning.
Personberoendet gäller inte bara Centern. Folkpartiet har under efterkrigstiden haft flera ledare – Gunnar Helén, Ola Ullsten, Bengt Westerberg, Lars Leijonborg – som periodvis föredragit block-överskridande förhandlingar med Socialdemokraterna framför regerande med Moderaterna. Och under lång tid var det inte alls självklart att Kristdemokraterna skulle ingå i en borgerlig koalition.
För Fredrik Reinfeldt borde denna förhistoria vara väl känd. Ändå tycks den inte ha styrt hans partis agerande efter valet. Som en följd av framgångarna den 19 september – Moderaterna är nu jämstora med Socialdemokraterna – har partiet krävt ökad representation i regeringen, trots att en sådan maktförskjutning riskerar att ske på bekostnad av de mindre partierna och framkalla spänningar inom alliansen.
Man kan naturligtvis förstå att Moderaterna är stolta över att förvandlingen från ett marknadsliberalt frontparti till en lightversion av Socialdemokraterna rosat marknaden. Men vad man samtidigt inte får glömma är att framgången hela tiden vilat på att det funnits en harmonisk borgerlig allians som lockat stöd från breda väljargrupper. Och det samarbetet har varit beroende av de mindre partiernas vilja att sätta alliansnyttan framför partinyttan.
Om det är någon som hittills tjänat på alliansen så är det Moderaterna. Partiet har haft de tyngsta ministerposterna, man har i kraft av sin storlek gynnats mest av alliansens goodwill och Fredrik Reinfeldt har kunnat bygga sin trovärdighet som statsman med stödet från de andra.
If it ain’t broke, don’t fix it, säger man ofta på engelska om verksamheter som fungerar väl. Samma insikt borde rimligtvis styra alliansregeringen: ändra inte på ett vinnande politiskt koncept.
Moderaterna får se upp så att framgången inte stiger dem åt huvudet, så som den redan gjort i statsministerns hemkommun Täby. Där utlöste den lokala maktarrogansen en tillbakagång för Moderaterna på 11 procentenheter i det senaste valet.
På riksplanet har Reinfeldt talat sig varm för ett ödmjukt och lyhört ledarskap, men tendenser till högmod syntes redan under den förra mandatperioden.
Som näringsminister har Maud Olofsson (C) haft ett imponerande tålamod med finansminister Anders Borg (M), med tanke på hur styvmoderligt hennes frågor blivit behandlade i budgetförhandlingarna.
Samma sak gäller Globaliseringsrådets slutsatser som hanterades med en påtaglig nonchalans av Moderaterna, trots att rådets arbete särskilt lyftes fram i regeringsförklaringen efter maktskiftet 2006.
Och när Fredrik Reinfeldt pretentiöst slår fast att Moderaterna står för allmänintresset i svensk politik, säger han indirekt att de andra borgerliga partierna representerar särintressen.
Över huvud taget är talet om att Moderaterna är det nya statsbärande partiet besläktat med hur man resonerat i sina starkaste kommuner, där partiet inte sällan varit sig självt nog.
Så bygger man inte ett förtroendefullt samarbete med andra. Som regeringens starka part borde Reinfeldt vara särskilt generös mot sina mindre kolleger, om han vill förhindra att den moderata framgången leder till alliansens undergång.
Nästa veckas regeringsbildning blir ett viktigt test på om statsministern tänker styra Sverige på ett annat sätt än Moderaterna styrt Täby.