Det blev ingen stor uppmärksamhet när friggeboden nyligen fyllde 30 år. Denna befrielse från bygglov framstår i dag som så självklar att de flesta glömt bort att det fram till 1980-talet var olagligt att uppföra mindre hus utan tillstånd.
När bostadsminister Birgit Friggebo (FP) lade fram sitt förslag 1979 lät det annorlunda. Rader av remissinstanser kom med invändningar. Sveriges stadsarkitekter ogillade att regeringen försvagade det kommunala planmonopolet. Länsstyrelsen i Stockholm bekymrade sig för att svenskarna skulle bygga friliggande hus i stället för tillbyggnader. Och Näringslivets byggnadsdelegation oroade sig för att konflikter mellan grannar skulle bli vanligare.
Att ta del av dessa remissvar, som skriftställaren Anders Johnson sammanställt, är som att brottas med en sammansvärjning av byråkratiska nejsägare. Mer frihet för den enskilde tolkas programmatiskt som ett problem för flertalet. En uppluckring av bygglovet framställs som ett recept på kaos.
Men kaoset uteblev och friggeboden förlorade snabbt sin laddning. Även det som till en början beskrevs som hotfullt kändes efter ett tag som det mest naturliga i världen.
”Folk kommer fortfarande fram och tackar mig”, berättade nyligen Birgit Friggebo för TT. Vanans makt över tanken är stor, och många omprövar sin inställning när de bara fått chansen att prova på det nya.
Friggeboden är inte unik. De som har egen erfarenhet av exempelvis friskolor är mer positiva till detta alternativ än de som bara använt kommunala skolor. De som gått hos en privat tandläkare har ofta en ljusare bild av valfrihet än de som hållit sig till Folktandvården. Och de som själva varit företagare någon gång i livet tenderar att betrakta skatter och arbetsrättsliga regler mer kritiskt än de som bara varit anställda.
En fråga som just nu håller på att gå igenom en liknande åsiktstransformation är synen på hushållsnära tjänster. DN rapporterade i veckan om en explosiv tillväxt i denna bransch. Sedan våren 2008 har antalet företag mer än fördubblats. Om man räknar ihop alla svenskar som de senaste tolv månaderna utnyttjat skattereduktionen för antingen rot- eller rut-arbeten blir summan 890 000 personer. Det betyder att vart och vartannat hushåll har erfarenhet av att köpa vita tjänster i hemmet.
När statsminister Fredrik Reinfeldt talar om ”rotandet” och ”rutandet” som en ny svensk folkrörelse är han därför inte fel ute. Det är knappast trovärdigt att avfärda avdraget som en exklusiv skatteförmån för ”de rika”. Visst utnyttjar höginkomsttagare skatterabatten mer än låginkomsttagare, men bilden är bredare och mer mångfasetterad än så. Den åldersgrupp som enligt Statistiska centralbyrån är överrepresenterad bland ”rutarna” är personer som fyllt 75 år.
Förhoppningsvis kan utvecklingen bidra till att avdramatisera hushållstjänsterna, som fortfarande betraktas med skepsis av de rödgröna.
Att en familj vill köpa hjälp med barnpassning, städning eller matlagning är fullt begripligt när föräldrarna arbetar heltid. Tiden räcker inte till och i slutändan går stressen ut över barnen. Inte heller är det konstigt att många vill använda fritiden till annat än gräsklippning, snöskottning eller förbättringsarbeten på villan.
Problemet är att det vita priset på dessa tjänster länge varit så högt att det knappt existerat en laglig marknad.
Det viktigaste argumentet för ”rotandet” och ”rutandet” är att dessa skattelättnader förvandlat svarta jobb till vita. Sedan några år finns en snabbväxande hushållssektor som uppfyller lagens krav. Otrygga anställningar har ersatts av arbeten som ger rätt till både pension och sjukersättning.
Men om svenskarna åter skulle behöva betala det fulla priset för hushållsnära tjänster, utan någon skatterabatt, då riskerar den vita marknaden att falla ihop som en sufflé. Och vem tjänar på det? Knappast staten, hushållen eller de anställda.
Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är det svårt att förstå de rödgrönas motstånd till avdraget. Vad oppositionen också tycks ha missat är att skatteförändringen har en stark folklig förankring. Enligt SVT:s vallokalsundersökning från 2006 var frågan om att tillåta rut en av de viktigaste förklaringarna till att tidigare S-väljare valde att rösta på alliansen. Och skatterabattens popularitet har bara vuxit i takt med att fler utnyttjat den.
”Det är inget tvivel om att det är krut i Rut. I närtid har frågan orsakat trafik över blockgränserna, alltså precis sådan trafik som är en nödvändig förutsättning för fortsatt alliansregerande efter 19 september”, konstaterade statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson på sin blogg tidigare i år.
Att ”ruta” eller ”rota” är som att bygga en friggebod. Det är ett gästspel i politikens frizon, en tillfällig befrielse från höga skatter och komplexa regelverk, en chans att mildra vardagens alla komplikationer. De som försöker motarbeta denna verksamhet leker med väljarelden.
peter.wolodarski@dn.se