Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Vårt ständiga behov av syndabockar

Söndagskrönika – Peter Wolodarski.

För 20 år sedan var det Sverige som drabbades av en allvarlig finans-kris.

Det är inte bara sydeuropéer som kan missköta sin ekonomi.

I skuldkrisens tidevarv är det frestande att skylla på någon annan snarare än att rannsaka sina egna fel och brister. Särskilt bekvämt tycks det vara att läxa upp länder som precis tagit sig ur förtryck och ekonomisk svaghet.

Jag vet inte hur många gånger finansminister Anders Borg pekat finger åt andra krisande europeiska stater. Om bara EU-medlemmarna gjort som Sverige hade Europa inte haft något problem, har vårt eget finansorakel antytt.

Det hade varit klädsamt om Borg då och då påmint om att det bara är 20 år sedan som vi skötsamma svenskar höll på att bli tvångsförvaltade av valutafonden IMF, i likhet med dagens Grekland. Den gången arbetade Borg på statsrådsberedningen och tvingades uppleva hur förfärande snabbt det ekonomiska läget kan vända när banksystemet börjar skaka. Svensk ekonomi backade tre år i rad, statsskulden växte från 40 till 80 procent av BNP och arbetslösheten steg från ungefär 1,5 till 9 procent.

Jag tror inte att någon i dag skulle säga att huvudförklaringen till detta sammanbrott stod att finna i ”svensk kultur” eller i en inkompetent borgerlig regering.

Finansminister Anne Wibble förstod precis som alla andra att ordning och reda i statsfinanserna är en god sak, men när fastighetsbubblan sprack och banksystemet havererade kom den statsfinansiella smällen automatiskt.

Varför drabbades Sverige av den värsta finanskrisen sedan 30-talsdepressionen?

Någon enkel förklaring finns inte, lika lite som det finns en enda förklaring eller en syndabock bakom dagens europeiska oreda.

För Sveriges del handlade det om en kombination av flera händelser under 1980-talet, som tillsammans skapade en farlig mix av överhettning och lånekonsumtion: den så kallade superdevalveringen av kronan 1982, avregleringen av kredit- och valutamarknaderna några år senare, frånvaron av en finanspolitik som kylde ner den svenska ekonomin.

Ytterligare några olyckliga omständigheter fick senare bubblan att spricka i början av 90-talet, men då dög det inte att vara efterklok. Fröet till finanskrisen hade fått växa under nästan ett decennium, utan att några ekonomiska experter på allvar förstått vad som höll på att hända.

När krisen bröt ut togs de flesta på sängen, precis som de flesta överraskats av kraften och styrkan i de senaste årens turbulens.

Tvärsäkerheten brukar komma efteråt, då vissa ekonomer och politiker vet precis vad problemen beror på och vem som bär skulden till dem.

Således ”visste alla” i början av 1990-talet att den svenska modellen var rutten och borgerliga partier ekonomiskt inkompetenta, och på motsvarande sätt vet nu alla att greker, italienare och spanjorer är opålitliga figurer och att den gemensamma valutan euron är ett gigantiskt fiasko.

En annan så kallad sanning som lanseras i dagarna är att EU:s hela östutvidgning är feltänkt (enligt en debattartikel i fredags i inflytelserika Financial Times), trots att länder som Polen, Estland och Slovenien inte alls tillhör unionens nuvarande problembarn. I själva verket är epicentret för skuldkrisen ett område som tillhör det gamla EU. Grekland trädde exempelvis in i gemenskapen för 30 år sedan.

Jag ifrågasätter inte att korruption, slösaktighet och spekulation bidragit till röran i Sydeuropa. Jag motsäger inte heller att eurosystemet har inneboende svagheter, som påtalades när EMU-projektet sjösattes omkring millennieskiftet.

Men det är för enkelt att ge ett enskilt land eller en gemensam valuta skulden för den dramatiska kris som Europa nu genomlever. Och vi kan vara säkra på att vår del av världen hade gått igenom en mycket allvarlig chock även utan euron och intern grekisk oreda.

EU-bygget är bräckligt och EMU knappast färdigkonstruerat, men inte ens Anders Borg hade nog räknat med att USA, Europa och Asien samtidigt skulle drabbas av den svåraste finanskrisen sedan 1930-talet. Mot en sådan massiv störning, som började med kraschen för den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers, är det omöjligt att helt värja sig.

Att Sverige hittills klarat sig förhållande vis väl handlar mer om tur än om skicklighet (våra banker är inte exponerade mot Sydeuropa och Baltikum blev aldrig den olycka som många befarade).

Mycket hade kunnat göras annorlunda: Tyska och franska banker borde ha lånat ut mindre och med mer urskiljning, ECB och Federal Reserve kunde ha hållit en högre ränta, EU-systemet borde ha följt upp sina egna regler och sagt nej till grekisk euroanslutning, finansmarknaden kunde ha ägnat långt mer intresse åt verkliga risker än belöningar till höga befattningshavare.

Men i jakten på syndabockar söker vi de enkla förklaringarna i stället för att se hur mängder av samverkande faktorer kan utlösa en katastrof.

Risken är att det grekiska dramat får Europas politiker och väljare att kasta ut barnet med badvattnet, att mycket av det som garanterat freden och stabiliteten under tiden sedan andra världskriget förtalas och slutligen förkastas.

Det tog 60 år av mödosamt europeiskt samarbete att nå fram till dagens EU. Det kan ta mindre än några år att ersätta byråkratiska övningar i Bryssel med nygamla gränskontroller, destruktiva motsättningar och explosiv nationalism.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.