Den rödgröna oppositionen kritiserade på torsdagen näringsminister Maud Olofsson (C) för att hon säger sig ha fullt förtroende för Vattenfalls styrelse samtidigt som hon yttrar missnöje över företaget.
Men de rödgröna använde själva i onsdags än hårdare ord. Kräver då de rödgröna att Vattenfalls vd Lars G Josefsson eller styrelsen ska avgå? Nej. Lösningen på problemet Vattenfall handlar om att partierna bestämmer sig för vilken sorts Vattenfall staten ska äga. Om något.
1998 omsatte företaget 28 miljarder kronor, i huvudsak i Sverige. I fjol var omsättningen 165 miljarder. Den största marknaden var Tyskland och den nya produktionen handlar om kol- och gaskraftverk. Utvidgningen skedde främst under regeringen Göran Persson. Men i våras köpte Vattenfall nederländska Nuon, det innebär 70 miljarder till i omsättning.
Politikerna som, i egenskap av ägare, stött Vattenfalls tillväxt har talat tyst om förändringen. I stället har de pratat om Vattenfalls uppdrag att vara ledande för energiomställningen i Sverige, men inte gjort något för att orden skulle bli kött.
Då uppstår problem. Ett sätt för politikerna att ta sig ur dilemmat vore att skilja av den svenska verksamheten, behålla den i statlig ägo och sätta resten på börsen. En annan möjlighet är att sälja hela härligheten och behålla en stor minoritetspost.
Den senare modellen är den vanligaste bland Vattenfalls största konkurrenter i Europa. I tyska Eon är 91 procent av aktierna fria till försäljning, i franska GDF Suez har staten i praktiken kvar kontrollen genom att äga 35,7 procent.
Att staten fortsätter som ägare i ett helkommersiellt företag betyder att förtroendekriser fortfarande kan uppstå. Men de blir färre och mindre eftersom syftet med ägandet då är entydigt – avkastning.
Politikerna, av alla kulörer, gör sig löjliga när de hackar på Vattenfalls ledning. Som ägare får de byta ledning, eller stötta sitt företag. Vill de inte stå upp för Vattenfall i företagets nuvarande form får de skapa en ny. Ägaren har alltid ansvaret.