Minns ni Dusan Tadic? För drygt elva år sedan - i november 1994 för att vara exakt - blev han det första ärendet på den nybildade krigsförbrytardomstolens dagordning när åklagaren begärde honom överförd från Tyskland.
I maj 1996 hölls den första huvudförhandlingen i Haag, och åter stod Tadic i centrum. Ett år senare fälldes han för brott mot mänskligheten och tortyr.
Visst var Tadic från början en ganska ovälkommen symbol för domstolen. Han var en underhuggare, en i mängden. Men Tadic förebådade något. Han blev inte den ende framför skranket. Domstolen vågade sikta högt, till och med Slobodan Milosevic blev tvungen att infinna sig.
I dag är Tadic glömd. I dag kan det kanske vara värt att lägga kongolesen Thomas Lubanga Dyilo på minnet. Han har nyligen anhållits av den permanenta brottmålsdomstolen. Det kan vara ett avgörande första steg som vi ser. Dyilo kan, likt Tadic, bli pilotfallet som leder vidare.
Men, konstaterar Amnesty International i ett yttrande, hans fall "riskerar att förlora i betydelse om inte andra illgärningsmän grips".
Tydligare kan det knappast sägas. En internationell domstol är beroende av politiskt stöd, den kan inte överleva om den producerar åtal efter åtal utan att de misstänkta grips.
Likväl är det något som är på väg att ske. USA:s fortsatta motstånd mot den permanenta domstolen är visserligen ett stort problem, även om det luckrats upp något. Men det är tydligt att domstolar rent allmänt är på väg att flytta fram sina positioner i den internationella politiken.
Vi har sett det i Haag och i Arusha, vi ser det i Kambodja och i Sierra Leone. Att Liberias tidigare president Charles Taylor inte ostört kunde leva vidare i Nigeria måste ses som ytterligare ett gott tecken.
I en värld där domstolar fungerar effektivt vet förbrytare att de förr eller senare kommer att tvingas svara för sina övergrepp. Och det är i alla fall ett steg på vägen mot en anständigare värld.