Beslut som var för sig verkar harmlösa kan sammantaget resultera i olyckor. På 1980-talet var det få som förstod att den ekonomiska politiken i Sverige bar på fröet till en statsfinansiell krasch. Det som framkallade krisen i början av 1990-talet var inte ett enskilt politiskt beslut utan kombinationen av en rad händelser under det föregående decenniet: superdevalveringen av kronan, avregleringen av kredit- och valutamarknaderna, stimulansen från den ekonomiska politiken.
Allt detta bidrog till den svenska ekonomins hastiga uppgång och fall, som ytterligare förstärktes av skattereformen 1990. Återigen ett beslut som framstod som rimligt när det fattades, men som hamnade i fel sällskap och verkställdes vid fel tidpunkt. Omläggningen av skatterna syftade bland annat till att göra det mindre fördelaktigt att låna, vilket var rätt tänkt, men drev i stunden på fastighetsmarknadens prisras och krisen i banksektorn.
Jag påmindes om denna förödande summa av missgrepp när professor Wilhelm Agrell i veckan framträdde på Folk och försvars Sälenkonferens. Under 35 intensiva minuter talade han om sin bok ”Fredens illusioner – Det svenska försvarets nedgång och fall 1988–2009” (Atlantis).
Agrells presentation var klargörande, upprörande och bitvis dramatisk. Precis som i sin bok tecknade han bilden av hur försvaret som samhällsinstitution smält bort i en takt och omfattning som ingen, inte ens de ansvariga politikerna, förmått att följa med i. Förändringen har burit på sin egen dynamik.
Ihärdigt identifierar Agrell summan av en serie beslut. Hans metod är att läsa mellan raderna i en process som är ytterst svår att följa, trots att den är demokratisk.
Ett talande exempel är avvecklingen av hela mobiliseringssystemet, det vill säga förmågan att kunna få försvaret på fötter i händelse av krig. Agrell letar febrilt efter debatten och propositionen bakom denna avgörande förändring. Han finner inget. Till slut hittar han en passus om avvecklingen nederst på sidan 13 i en skrivelse som är bifogad som bilaga 16 till försvarsmaktens bugetunderlag 2005.
Så behandlade de ansvariga ett system som tjänat Sverige ända sedan andra världskriget. Och denna nedmontering inleddes innan värnplikten hunnit ersättas av den yrkesarmé som just nu byggs upp. Under ett antal år förlitade sig alltså Sverige på tidigare värnpliktsutbildade som inte längre kunde mobiliseras.
Detta är ingen liten detalj i reformeringen av försvaret, utan symtomatiskt för hur de ansvariga raserat det gamla utan att ha något nytt att erbjuda.
Över huvud taget har skrotandet av den allmänna värnplikten genomdrivits utan någon djupare analys av konsekvenserna. Klarar försvaret att få ihop en duglig frivilligorganisation? Och hur påverkar förlusten av värnplikten möjligheten att hålla ihop Sverige, i en tid av segregation och tilltagande motsättningar i samhället?
I likhet med Wilhelm Agrell tvivlar jag på att tidigare försvarsministrar och överbefälhavare velat genomföra en hemlig agenda. Försvarsreformens uttalade intentioner från slutet av 90-talet skiljer sig så mycket från utfallet, att det är tveksamt om de ansvariga själva förstod vad som var på väg att ske. De sade sig vilja skapa ett modernt, tillgängligt och användbart försvar, men åstadkom en massakrerad insatsorganisation, ett slut för värnplikten och miljardinvesteringar i misslyckade materielprojekt, påhejade av det militärindustriella komplexet.
Under slutet av 90-talet, samtidigt som omläggningen inleddes, gjorde sexempelvis stora satsningar på robotsystemet Bamse och granatkastaresystemet Amos. Inget av detta används i dag av Sverige.
Så har industripolitiska hänsyn vid återkommande tillfällen dränerat Försvarsmakten på väldiga resurser. En ohelig allians av framför allt socialdemo-krater, moderater och företrädare för Wallenbergssfären har drivit igenom miljardsatsningar på nya materielprojekt, utan att bry sig om försvarets verkliga behov.
Under veckans Sälenkonferens påtalade ÖB Sverker Göransson att hans budget än en gång riskerar att spricka efter 2014, om inte mer resurser tillförs. Jag uppfattade hans signal som en varning för att investera i ett extremt dyrt super-Jas.
Försvarsminister Sten Tolgfors är den politiker som fått symbolisera det svenska försvarets förfall. I Sälen var han föremål för ständig misstro.
Men kritiken är bara delvis befogad. I det stora och längre dramat är Tolgfors blott en statist, som med finansminister Anders Borgs godkännande fått medverka i slutscenerna. Han är inte hjärnan bakom skiftet utan en produkt av det. Och kanske är det till och med så att hans ständiga mantra om att det nya försvaret ska vara ”användbart” faktiskt leder till något bättre.
Det vore onekligen en märklig final på ett overkligt och otäckt skådespel. Ty samtidigt som Sverige avvecklat sitt försvar har ett alltmer auktoritärt Ryssland påbörjat en kraftig upprustning av sitt.
Ett hot mot Sverige? Ett skäl att oroa sig för framtiden? Ingen vet.
Men en sak är säker: bara den som ignorerar utvecklingen i vårt närområde kan känna sig trygg.
Eller som det hette efter första världskriget i 1925 års nedrustningsbeslut: ”Något direkt hot mot Sveriges oberoende och territoriella integritet kan för närvarande icke skönjas.