På Swedbanks direktionsvåning möts besökaren av prydligt upphängda vd- och ordförandeporträtt. Några av de män som blickar ut från väggen är socialdemokraterna och talmännen Fridolf Thapper, Henry Allard, Ingemund Bengtsson och Thage G Peterson.
De var alla ordförande i Sparbankernas Bank, stommen till dagens Swedbank, mellan 1962 och 1991. På den tiden hade banken som tradition att ha riksdagens talman som ordförande, åtminstone så länge denne var socialdemokrat.
Ena dagen svingade talmannen klubban i riksdagens plenisal, andra dagen ledde han styrelsemötet i en av landets dominerande banker.
Detta är en bild av det gamla korporativa samhället; ett Sverige där folkrörelse, företagande och politik ofta bands samman med finmaskiga organisations- och personnät, ett Sverige där finansminister Sträng använde de statliga bolagen som sitt maktredskap, ett Sverige där priskarteller var lagligt sanktionerade och begrepp som jäv och intressekonflikter var urladdade.
I dag skulle de flesta betrakta det som olämpligt om talmannen, som enligt grundlagen träder in i statschefens frånvaro, var ordförande i Swedbank och därmed chef för vd:n Michael Wolf. Talmannen har som uppgift att agera i demokratins och allmänhetens intresse, inte i ett enskilt företags. Hans offentliga förtroendekapital ska inte kunna lånas av någon aktör utanför riksdagen. Men för bara tjugo år sedan var värderingarna och normerna andra.
Veckans hårda kritik mot Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten speglar denna kulturförändring. Vi förväntar oss att våra folkvalda ska hålla armlängds avstånd till särintressen, oavsett om de är ekonomiska eller organisatoriska.
Därför är uppmärksamheten kring Arkelstens kopplingar till oljebolaget Shell, biltillverkaren BMW och miljöteknikbolaget Sweco välkommen och sund, även om en del av angreppen har skjutit över målet.
Självklart måste en riksdagsledamot kunna informera sig om olika företags verksamheter utan att behöva löpa gatlopp i medierna. Det finns i debatten en orimlig förväntan på de folkvaldas integritet och självständighet, som riskerar att bana väg för en politikertyp som bara hämtar sina intryck från korridorpratet på Helgeandsholmen.
Men att ”informera sig” i verkligheten är något annat än att som miljötalesman låta sig bjudas på ett lustbetonat Shell-evenemang i Sydfrankrike, eller att acceptera ett flera dagars långt billån från BMW eller att sitta i styrelsen för ett börsbolag som är beroende av miljöpolitiken.
Problemet är inte att Sofia Arkelsten har berikat sig själv i någon större utsträckning – åtminstone inte vad vi vet – utan att hon tycks sakna de känselspröt som gör att man känner igen korrupta eller halvkorrupta situationer.
Som moderat har Arkelsten lärt sig att Socialdemokraternas finansiella och organisatoriska koppling till LO inte är ”kul” och att facklig-politisk samverkan ”känns unket” som ”kalla kriget” (citaten är hämtade från Arkelstens blogg under valrörelsen).
Men de problem som partisekreteraren ser till vänster är hon uppenbarligen inte förmögen att se till höger, trots Moderaternas oblyga anspråk på att vara samhällsbärande och agera i allmänintresset.
Sofia Arkelsten är inte ensam om sin blinda fläck. Korruption har i Sverige länge betraktats som en sjuka bortom våra gränser – ”där men inte här” – vilket bidragit till en aningslöshet och oförmåga att identifiera problemet.
Som Inga-Britt Ahlenius påpekade i en DN-kolumn för några år sedan har vi en snäv syn på själva begreppet: korruption är något avgränsad och konkret, en bunt sedlar under bordet för en gentjänst.
Att sådant förekommer också i Sverige har Janne Josefsson visat med stor skicklighet i SVT:s ”Uppdrag granskning”. Men korruption är inte bara mutor, det är också ett vidare missbruk av förtroende och makt.
När såväl denna som tidigare S-regeringar rundar grundlagens krav på förtjänst och skicklighet och låter politiska vänner bli ambassadörer eller landshövdingar, då handlar det om ett slags korruption.
Korrupt är det också när moderater köper röster i interna provval, när en av Sveriges rikaste män bekostar vår blivande statschefs bröllopsresa, när fackligt förtroendevalda gynnas i bostadsköer, när ministrar och statssekreterare utan karenstid tar jobb av dem man tidigare påverkat politiskt och när en landshövding argumenterar för att en framgångsrik företagare ska särbehandlas i bygglovsprocessen.
Öppenhet är grunden för att motverka maktmissbruket. Om partisekreterare
Arkelsten vill vara trovärdig i dessa frågor, varför inte börja med att städa framför egen dörr?
Lyssna på kritiken från Europarådet och redovisa de ekonomiska bidragen över 20.000 kronor till Moderaterna – i valet 2006 handlade det totalt om drygt 30 miljoner kronor. Det skulle kunna bli starten på ett attitydskifte som följs av skärpta lagar, större öppenhet och tydligare regler; förändringar som borde ha inträffat för länge sedan.
Riksdagens talman har aldrig varit en lämplig styrelseordförande i en storbank.