En kollaps för euron kommer att framkalla en djup ekonomisk nedgång som äventyrar den europeiska demokratin.
I måndags kväll talade Polens utrikesminister Radek Sikorski vid Brandenburger Tor i Berlin. Hans anförande förmedlade ett dramatiskt budskap.
Det värsta hotet mot Polens säkerhet är inte terrorism, tyska tanks eller till och med ryska missiler, hävdade utrikesministern. Den största faran är att eurozonen kollapsar.
Sikorski sade att han mer börjat frukta tysk inaktivitet än tysk makt: ”Jag begär att Tyskland, för hennes egen skull och för allas vår skull, ser till att euron överlever och blomstrar.”
Det är en unik vädjan från utrikesministern i ett land som genom sin historia utsatts för ockupation, delning och utplåning av sina grannar i både öst och väst.
Aldrig tidigare har en polsk utrikesminister efterfrågat handlingskraft från just Tyskland, landet som under hela efterkrigstiden bäddat in sin egen makt i det europeiska samarbetet. Men ingen ekonomisk kris i modern tid har heller skapat farhågor om så katastrofala konsekvenser som denna.
Om euron faller kan vi vara säkra på att Sydeuropa drabbas av en omfattande bankpanik, när människor försöker rädda sina besparingar och exportera sitt kapital till säkrare länder i norr. Följden blir ett ekonomiskt och socialt kaos som kommer att äventyra det demokratiska statsskicket i dessa länder.
Om euron faller drabbas bankerna i norra Europa av mycket allvarliga kreditförluster, som riskerar att få Lehman Brothers krasch att framstå som en västanfläkt. Skulle Tyskland gå sin egen väg i valutapolitiken talar dessutom mycket för att landets nya valuta stärks kraftigt, precis som i grannlandet Schweiz. Det blir en mardröm för exportindustrin och kommer att utlösa ett BNP-ras.
Om euron faller kan vi inte längre räkna med att EU:s inre marknad förblir öppen. Sydeuropa kommer att behöva skydda sig från kapitalflykt och risken är påtaglig att vi åter tvingas se murar för människor, pengar och varor. I förlängningen hotas hela EU-samarbetet om valutaunionen kollapsar.
Jag har aldrig trott på undergångsscenarier eller att Europa åter ska dras ned i det svarta hål som världsdelen befann sig i för bara 70 år sedan. EU-samarbetet har främjat ett fredligt och välmående Europa, i vilket försvarsministrarna dricker kaffe tillsammans – som socialdemokraten Thage G Peterson uttryckt saken – i stället för att mötas på slagfältet.
Men eurokrisen underminerar känslan av trygghet. De väldiga krafter som just nu är i rörelse har förutsättningar att slå sönder den sociala ordning som vi lärt oss att ta för given.
Historien visar att ekonomiska nedgångar tär på demokratin, och det finns all anledning att frukta vad en kraftig ekonomisk nedgång kan göra med Europa.
Radek Sikorski har helt rätt när han påpekar att det ligger i Tysklands egenintresse att avvärja krisen. Man kan också lägga till att Tyskland har ett delansvar för att eurokrisen uppstått.
Det är enkelt att peka finger åt slösaktiga och oansvariga politiker i Sydeuropa, men underskotten i deras länder har inte uppstått av en tillfällighet. Precis som det krävs två för att dansa tango krävs såväl en bank som en låntagare för att en skuld ska byggas upp.
De skulder som italienare, greker och spanjorer dragit på sig motsvaras av lån som banker i Tyskland och Frankrike ställt ut. Och den urstarka tyska exporten under det senaste decenniet har – föga förvånande – motsvarats av en urstark efterfrågan från södra Europa. Obalanserna i Europa är en intern historia, påpekar Berkleyekonomen Barry Eichengreen.
Eurons skuld i detta drama är att Medelhavsländerna, efter att den gemensamma valutan föddes, plötsligt kunde låna pengar till samma låga ränta som Tyskland. Finansmarknaden gjorde en fundamental felvärdering av riskerna.
Europeiseringen av Tysklands låga ränta drev på investeringar, konsumtion och priser i söder. Snart spreds en falsk känsla av att euron garanterar snabb tillväxt och att det inte längre finns någon risk för stater och privata aktörer att låna pengar. Politiker – som Silvio Berlusconi i Italien – utnyttjade den nya situationen och sköt upp alla reformplaner.
Det är fullt begripligt att tyskarna nu kokar av ilska när kraven kommer om att Berlin ska betala för krisen. Eurons första tio år var en trist historia för de flesta tyskar, som mest ägnat sig åt att spara, effektivisera och skära ned i sin välfärdsstat. Rensat för inflation har inkomstutvecklingen varit skral.
Men det som varit kan inte göras ogjort. Och faktum är att eurons konstruktion inte visat sig hålla för den typ av turbulens som Europa just nu går igenom.
Europeiska centralbanken har som uppdrag att garantera stabila priser i Europa. Men om den inte mycket snart börjar kämpa för finansiell stabilitet i euroområdet kommer talet om ECB:s oberoende att förpassas till historiens meningslösheter, i klass med när den svenska Riksbanken hösten 1992 försökte försvara kronan med 500 procents ränta.
Det finns dock en viktig skillnad. När Sverige krisade för 20 år sedan fanns stora länder i närheten som kunde hjälpa oss om det slutade riktigt illa.
Vem ska rädda Europa om euron faller?