I tisdags sände Sveriges Television valets stora ekonomidebatt. Samtidigt pågick ”Fångarna på fortet” i TV 4 med Gunde Svan och Agneta Sjödin. Enligt mätföretaget MMS utklassade lekarna på Fort Boyard diskussionen om svensk ekonomi med 1,7 miljoner tittare mot 700.000.

”Fångarna på fortet” hade dessutom en blandad publik, som bestod av såväl unga som gamla, medan SVT:s valprogram mest lockade 60-plussarna.

Den tid då hela familjen slog sig ned framför tv:n för att följa de viktigaste politiska utfrågningarna är sedan länge förbi. Antalet mediekanaler är numera fler än antalet vallöften.

Men det är för enkelt att beskriva de låga och åldersmässigt skeva tittarsiffrorna som en ofrånkomlig följd av medie­utvecklingen. När Barack Obama bedrev presidentkampanj i USA 2008 gjorde han det i konkurrens med tusentals underhållningsinslag. Tack vare sin utstrålning och sitt engagemang lyckades han vända det förändrade medielandskapet till sin egen fördel. Obamas framtidsagenda blev ödesfrågor för miljontals unga amerikaner.

Ingen begär att Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin ska bli Sveriges svar på Barack Obama. Men var finns deras glöd och stridsvilja? Måste Sveriges stats­ministerkandidater tala till väljarna i ett tonfall som gränsar till det terapeutiska? I valet av framtoning och frågor skulle Sahlin och Reinfeldt kunna göra oändligt mycket mer för att få valrörelsen att hetta till.

Egentligen är det mycket som står på spel, inte minst för Socialdemokraterna som ser ut att gå mot ett nytt katastrofval. För bara något år sedan var Fredrik Rein­feldts regering uträknad. Nu tycks den borgerliga alliansen kunna fullfölja sin reformagenda och samtidigt bryta den långa socialdemokratiska dominansen i svensk politik. Ett epokskifte står för dörren.

Samtidigt råder det – som Veckans ­Affärer visar i sitt senaste nummer – ingen brist på framtidsfrågor att diskutera. Hur ska svensk utbildning hålla världsklass? Vad krävs för att vår ekonomi ska vara attraktiv i den globala konkurrensen? Vilka förändringar är nödvändiga inom vården och omsorgen för att klara de kommande årens anstormning av ­behövande?

Dessa viktiga teman präglar dock inte valdebatten. Att döma av den senaste tidens utspel kan man få intryck av att Sveriges framtidsämnen inte handlar om utbildning, ekonomi eller sjukvård. Den stora frågan är beskattningen av den växande gruppen pensionärer. Till och med Mona Sahlin, som hävdar att de rödgröna inte vill fortsätta på alliansens skattesänkningsväg, har gjort pensionärernas skattesänkning till sitt huvudnummer.

Och detta enbart därför att regeringen under den gångna mandatperioden infört ett jobbskatteavdrag för dem som arbetar. Rättvisan kräver att pensionärerna får lika mycket i sänkt skatt, påstår Sahlin.

När debatten förvandlas till denna futtiga generationskamp borde ingen förvånas över att en överväldigande majoritet av förstagångsväljarna hellre tittar på Gunde Svan än Anders Borg.

I sak är den motsättning som målas upp mellan unga och gamla dessutom falsk. Naturligtvis måste äldre kunna leva på sin inkomst, men det som avgör pensionens utveckling är om fler svenskar arbetar och om det finns framgångsrika företag som vill investera i Sverige. Detta är basen för pensionssystemet. Det krävs hela tiden ett inflöde av resurser för att finansiera åtagandet mot de äldre. Utan en växande ekonomi blir det inga växande pensioner.

Pensionärsorganisationerna bedrar därför sina medlemmar när de bedriver kampanj mot regeringens jobbskatteavdrag. Denna skatteförändring har ju bidragit till att höja sysselsättningen och stärka den svenska ekonomin. Det är därför uppochnedvända världen att påstå att de som arbetar gynnas på de äldres bekostnad. Vad som är bra för löntagarna är i själva verket också bra för dem som lämnat arbetslivet.

När S och M jonglerar skattelöften mellan varandra underskattar de många pensionärer. Äldre har i likhet med andra ett intresse av att den offentliga ekonomin går ihop, att resurserna i samhället växer, att sjukvården och skolan fungerar. Det är problem som berör alla svenskar.

I Veckans Affärer formulerar Sacos samhällspolitiske chef Gunnar Wetterberg utmaningen så här: ”De allra skröpligaste 40-talisterna syns redan i vårdsystemet, och en stor anstormning kommer till 2020. Produktiviteten i landet sviktar sedan ett par år och arbetsutbudet minskar. Vårt investeringsklimat måste förbättras. Och vi behöver kraftsamling inom den högre utbildningen.”

Med tre veckor kvar till valet är det förmodligen för mycket begärt att partiledarna ska tala nyanserat, eftertänksamt och klokt om framtiden. De för just nu en daglig kamp om att formulera sitt budskap på 20 sekunder i tv, därtill i konkurrens med ”Fångarna på fortet”. Och de gör allt vad de kan för att charma den växande gruppen pensionärer, vars valdeltagande är mycket högt.

Men i jakten på röster finns det inget som tvingar politikerna att överge ambitionen att tala om det som verkligen betyder något. En valrörelse som enbart fokuserar på dagsaktuella plånboksfrågor blir en fattig valrörelse för alla.