Hugo Chávez tar i dag emot Mahmoud Ahmadinejad. Det är inte första gången han välkomnar Irans president till Caracas. Sådana möten har passat bra in i hans försök att provocera Washington.
Men den här gången är det särskilt oansvarigt. Det inträffar i ett läge där det internationella samfundet gör sitt bästa för att isolera regimen i Teheran och tvinga den att ge upp sina försök att utveckla kärnvapen.
Förhoppningsvis är det i alla fall sista gången Chávez, i egenskap av president, tar emot Ahmadinejad. I höst hålls val i Venezuela och för första gången på tio år har oppositionen en realistisk chans att besegra honom.
Det är inte bara mötet med Irans president som kan karaktäriseras som oansvarigt. Det är en god beskrivning även av Chávez inrikespolitiska gärning.
Höga oljepriser har inneburit att statens koffertar hållits välfyllda. Och tillåtit Chávez att spendera på en kombination av subventioner och statliga projekt. Pengarna har strömmat ut snabbare än in.
Resultatet är att inflationen har skjutit i höjden och att den del av ekonomin som inte är knuten till oljesektorn har tvärbromsat. En kraschlandning hotar, som skulle drabba dem som lever i fattigdom – och som Chávez säger sig värna särskilt om – hårdast.
Sättet pengarna har spenderats på har dessutom spätt på korruption och politiserat statsmaskineriet. Tillsammans med angrepp på privata medier och rättsväsendets oberoende innebär det en kraftig försvagning av landet demokratiska institutioner.
Chávez misslyckande blir särskilt tydligt i ett bredare latinamerikanskt perspektiv. Framför allt i Brasilien, Chile (till 2010) och Uruguay har vänsterregeringar kombinerat ekonomiskt ansvarstagande med sociala investeringar. Inflationen har i stort sett hållits i schack, tillväxten varit god och fattigdomen pressats tillbaka.
Hugo Chávez tid vid makten har inneburit nästan femton förlorade år för Venezuela. Och en illustration så god som någon av hur goda förutsättningar kan förspillas.