Signerat – Hanne Kjöller.
Hovrätten fastställde tingsrättens dom på två respektive tre års fängelse för de två bröder som försökt sätta eld på konstnärens Lars Vilks hus. Ett hårt straff för två män, i dag 20 och 21 år gamla, för någon krossad ruta och lite eldsvedd köksinredning kan det tyckas. Men den som läser domen inser raskt att händelseutvecklingen hade kunnat bli en helt annan.
En brinnande högergardin i ett köksfönster, där en gardinkappa enligt brandutredningen hade kunnat leda elden till den vänstra gardinen och därifrån spritt sig vidare. Men det fanns ingen gardinkappa och den brinnande gardinen trillade ned i vasken och slocknade, vilket alltså inte skulle ha hänt om bröderna valt att tända på den andra. Eller om de inte bränt sig själva så att de tvingades bege sig av från platsen utan att kontrollera att elden tagit sig.
Åklagaren badar i bevis mot männen. Det är kvarglömda jackor, nycklar och tandläkarkallelser. Det är bensinkvitton och datorsökningar på Vilks och hans hemadress. Det är svedda händer med nedbrunnet hår på den ena av bröderna och bensinluktande kalsonger och rejäla brännskador hos den andra. Och ändå nekar de.
Därför får vi inte veta hur de tänkte när de under brandnatten såg att en bil stod parkerad utanför huset. Utan i stället får man helt enkelt dra slutsatsen att det i Sverige finns unga muslimska män som utifrån en enkel rondellhund är beredda att döda, inte bara Lars Vilks utan också andra sovande som kan tänkas finnas i huset. Barn som kanske inte ens kan stava till rondellhund som stryker med på bålet.
Det är inte ett juridiskt problem. Det är ett samhällsproblem. Yttrandefriheten är vansklig även för infödda svenskar som fått den med bröstmjölken. Den vänster som störde Sverigedemokraternas möten under valrörelsen har lika svårt att tolerera yttrandefriheten som de nu nämnda bröderna. Även om det förstås är en avsevärd skillnad på att blåsa i vuvuzelor och tända eld på bostadshus.