Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Vilsna skolforskares sällskap

Söndagskrönika – Peter Wolodarski.

Samma år som riksdagen beslutade att kommunalisera den svenska skolan hade filmen ”Döda poeters sällskap” premiär.

Den blev 1989 års stora biosuccé i många länder och belönades med en Oscar för bästa manuskript. Det är en fascinerande berättelse om hur uppror och inspiration kan spränga trånga skolväggar. Filmen fick kultstatus och Robin Williams, som spelar rollen som antiauktoritär och rebellisk engelsklärare, blev snabbt en hjälte. Han kastar den konservativa privatskolans syn på undervisning över ända och uppmanar sina elever att njuta av dagen; carpe diem.

Jag kom att tänka på ”Döda poeters sällskap” vid läsningen av Maciej Zarembas lysande skolreportage i DN Kultur. I filmen finns ett sympatiskt budskap om vad enskilda individer kan uppnå när deras inneboende kraft bejakas och förtryckande överheter ignoreras.

Men vad den karismatiske Robin Williams samtidigt förleder oss att tro, i likhet med den förhärskande svenska skolideologin, är att det finns enkla genvägar förbi klassrummet.

Att vi inte längre behöver arbeta intensivt för att lära oss saker, att barn och ungdomar mår bättre utan krav från vuxna auktoriteter, att prov och läxor är något som hämmar vår skaparkraft.

Det går knappast att förstå framgången för ”Döda poeters sällskap” utan att också förstå att de tillspetsade idéer som filmen torgför länge haft en resonansbotten i vårt samhälle, inte minst inom den pedagogis­ka forskningen.

Som Maciej Zaremba visar i sina artiklar har de svenska lärarhögskolorna varit drivande i att sprida misstro mot en traditionell kunskapssyn och förminska lärarens roll i undervisningen.

Allt detta har skett med de bästa av intentioner och i namn av ”skoldemokrati” och ”stärkta rättigheter för barn”, men ambitionerna har bottnat i ett farligt önske­tänkande om hur vi lär oss saker.

Det har målats upp en falsk motsättning mellan kreativitet och kunskap, när det ena i själva verket förutsätter det andra. Ty vad är det som förenar framgångsrika musiker, författare och dataprogrammerare – yrken som kräver ett stort mått av kreativitet? Svaret är träning, träning, träning.

I boken ”Framgångsfaktorn” (Norstedts) myntade journalisten Malcolm Gladwell häromåret begreppet tiotusentimmars­regeln. Med det menade han att kreativa talanger binds samman av att de gått igenom de nödvändiga träningstimmarna. Ständig övning leder till mästerskap.

Man måste inte tycka att skolans uppgift är att serieproducera supertalanger eller efterlikna sadismen i den svenska filmen ”Hets”, för att inse att det behövs krav från vuxna, egen övning och återkommande kontroller om skolresultaten ska lyfta.

Kreativitet föds inom en ram av kunskaper. Den flödar hos barn som lyckas knäcka en språklig kod eller en mate­matisk ekvation.

Det är en villfarelse att tro att unga människor bryts ned av höga förväntningar och krav på exempelvis innantillinlärning och repetition. De som avfärdar sådana metoder bortser från hur man genom till synes meningslöst faktarabblande stärker självförtroende och över upp minnet, vilket senare hjälper i all annan inlärning.

På motsvarande sätt är vuxna auktoriteter i skolan inte ett hot mot barns utveckling utan grunden för att kunna växa som individ.

I debatten bekymrar sig numera alla politiker över att lärarnas status har sjunkit i det svenska samhället, som om förändringen uppstått ur ett vakuum. Det har den naturligtvis inte.

Om man börjar kalla lärare för mentorer och intalar 11-åringar att de ska ”forska” på skoltid, då har man med sitt språk reducerat läraren till en undervisningens hjälpreda. Om man på landets lärarutbildningar systematiskt nedvärderar ämneskunskaper och gör pedagogik till huvudämnet med stort h, då har man ytterligare försvagat lärarens ställning som kunskapsauktoritet. Om man som kommunpolitiker tvingar lärarna att registrera sin arbetstid och försämrar möjligheten att självständigt planera arbetet, då berövar man lärarna deras roll som skolans proffs.

Så sjunker yrkets attraktivitet steg för steg, så minskar dess status i samhället. Eleverna märker av förändringen, vilket bland annat avspeglar sig i att de med högst betyg sällan söker sig till lärarhögskolorna.

I Finland är det tvärtom: att komma in på lärarutbildningen är nästan lika svårt som att bli antagen som läkarstudent.

Man skulle kunna tro att det svenska Skolverket, i sina rapporter om skolans kris, pekade på lärarna och analyserade vad som kan göras för att stärka deras kompetens och status.

Men när myndigheten själv gör en stor sammanfattning av vad som ligger bakom skolkrisen, så lyfts mängder av faktorer utom just lärarkompetensen fram. Inte ens manusförfattaren bakom ”Döda poeters sällskap” vågade sig på något liknande utan visade tvärtom vad en inspirerande lärare kan åstadkomma, trots filmens förakt för den traditionella skolan.

Det är en händelse som ser ut som en tanke, att statsvetarna Mikael Gilljam och Mikael Persson – inte någon pedagogikprofessor – uppmärksammar Skolverkets lärarsyn i en aktuell uppsats i Pedagogisk forskning, samtidigt som de gör slarvsylta av denna statliga institutions analysmetoder.

20 år efter kommunaliseringen av skolan tycks den ansvariga skolmyndigheten på nationell nivå vara blind för lärarnas betydelse, samtidigt som många kommuner missköter sitt arbetsgivaransvar. Det är en sorglig illustration av ett offentligt skolhaveri.

twitter.com/pwolodarski