Den forna väskdebatten har ersatts av en vindsvåningdebatt. Jag har läst artikeln i förra veckans DN Bostad som drog i gång alltihopa, men jag blir inte klokare för det.
Och inte förstår jag bättre av att lyssna till Aftonbladets Åsa Linderborg i radions ”Studio Ett”. Är det ett problem, frågar hon sig, att vissa människor med den här nya ekonomiska politiken kan bo så här? Men vänta nu, det är väl inte med pengarna från jobbskatteavdraget paret köpt sig de 165 kvadratmetrarna, byggt de två takterasserna och den underjordiska bastun? Knappast heller med rotavdraget som stannar vid avdrag på 50.000 kronor per person. Det räckte inte ens för att bygga om mitt kök. Och då valde jag till och med bort den underjordiska bastun.
Åsa Linderborg talar om klassamhälle och orättvisor. Och visst ser jag också ett samhälle där människor har radikalt olika förutsättningar. Fast jag vet inte om jag ser just bristen på ångbastu som den bästa symbolen för orättvisa.
För egen del läser jag artikeln som ett exempel på hur konsumism, ytlighet och perfektion blivit en livsstil för vissa. Om man själv vill ägna år åt att finna det perfekta sängbordet och ha råd med att köpa det kan jag möjligen förstå att artikeln irriterar. Men jag gissar att Åsa Linderborg lika lite som jag eftersträvar detta inredningsfixerade liv, på samma sätt som andra inte eftersträvar våra politikfixerade.
Vad är problemet med att olika människor gör olika val? Jag har aldrig köpt någon av de väskor som figurerade i väskdebatten. Inte heller har jag längtat efter att köpa någon av dem. Men, tänker jag, som medborgare får man vara tacksam över alla väskfanatiker då varje 10.000-tals kronor som spenderas på en kvalitetsväska innebär 2.000 kronor i statliga momsintäkter. Alltså pengar att användas av alla oss andra.
Och ur miljösynpunkt är det ju bättre att människor köper en väska för 10.000 kronor än 50 på H & M för 200 kronor.
Således är varken vindsvåningar eller väskor något att hänga läpp för.