Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Visst profiterar vi på journalistik

Foto: Magnus Bard

Fria medier är inga självspelande pianon. Det är dags att kulturministern inser det.

När Rudolf Wall grundade Dagens Nyheter 1864 kostade ett lösnummer 5 öre. En årsprenumeration gick på 10 riksdaler.

Att ge bort nyheterna gratis var inte aktuellt. Papper och tryck skulle betalas, reportrarna och distributörerna likaså.

Att strö tidningarna fritt omkring sig hade helt enkelt inte varit en fungerande affärsmodell och det var det heller ingen som förväntade sig. Lika lite som folk gick in i butiken och försåg sig med mjölk och bröd, med motiveringen att alla har rätt att äta sig mätta, ansågs tidningarnas innehåll vara ens egendom förrän man hade betalat för sig.

Drygt 150 år senare är inställningen inte lika självklar. Tidigare i somras berättade Aftonbladets chefredaktör Sofia Olsson Olsén om läsare som skriver att ”det är för jävligt att ni profiterar på viktig journalistik”. Hon får frågor om varför Aftonbladet låser in material ”som alla borde kunna läsa och dela”.

Svaret är detsamma som på 1800- talet. Tidningsproduktion kostar.

Om inte Wall och Lars Johan Hierta hade vetat hur man profiterar på viktig journalistik hade DN och Aftonbladet snabbt lagts ner, eftersom tidningar inte är public service, utan ägs av privata företag som inte kan gå back. I alla fall inte år efter år.

Men det betyder inte att vare sig mat eller journalistik kan klassas som vilka varor som helst. Ett samhälle som låter folket svälta är ett dåligt samhälle. På samma sätt har ett samhälle utan oberoende journalistik ingen ljus framtid.

Det är ingen slump att två av fyra grundlagar handlar om tryckfrihet och yttrandefrihet. Inte heller att de fria medierna är det första som stryps när regimer för sina länder i antidemokratisk riktning, vilket vi just nu ser i  Turkiet.

Vad har det med den svenska tidningskrisen att göra?

Faktiskt en hel del. I ett demokratiskt samhälle räcker det inte att journalister har rätt att granska makthavarna. De måste även ges möjlighet att göra det. Och med det är det lite si och så på många håll i landet.

I branschtidningarna rapporteras det ideligen om att redaktioner behöver skära ner och i våras ansökte Stampen, som bland annat äger Göteborgs-Posten, om rekonstruktion. I konkreta tal märks krisen genom att var tredje lokalredaktion och var fjärde journalist på Sveriges dagstidningar försvann mellan 2004 och 2014, enligt en studie från Södertörns högskola. Inför det senaste riksdagsvalet visade radioprogrammet ”Medierna” och tidningen Dagens Samhälle att bara sex av tio kommuner får besök av journalister minst en gång i veckan.

I ett demokratiskt samhälle räcker det inte att journalister har rätt att granska makthavarna. De måste även ges möjlighet att göra det.

Problematiskt? Ja. Inte för att enskilda journalister får se sig om efter nya försörjningsmöjligheter, utan för att vi måste fråga oss vad det betyder när politiker som styr över sjukvård, kollektivtrafik, skola, barnomsorg, hemtjänst och tusen andra saker som berör människors vardag inte granskas ordentligt.

Vad händer när ingen finns på plats för att bevaka kommunfullmäktige eller intervjua ”den lilla människan” som blivit överkörd av Goliat? När enskilda inte kan få sina insändare om lokala problem publicerade och kommunala beslut inte debatteras inför en stor publik?

Svaret är att korruptionen får större möjligheter att breda ut sig, den lokala demokratin minskar och avståndet mellan politiker och väljare ökar. Förändringen sker givetvis inte över en natt, men det är här de stora riskerna med tidningskrisen ligger, vilket kan vara svårt att ta in då många av oss tänker på demokratin och de fria medierna som självspelande pianon.

Därför är det hoppfullt att kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke  (MP) verkar förstå situationens allvar. Det vore dock ännu bättre om hon agerade, exempelvis genom att lyssna på Jan Friedman, styrelseordförande för Mittmedia AB, som i ett öppet brev bland annat ber henne att göra om kriterierna för presstödet och ta bort den särskilda skatten på tryckta mediers annonsintäkter (DN 23/8). Dessutom kommer det sannolikt att behövas ett tillfälligt omställningsstöd som hjälper mindre lokaltidningar i  övergången från papper till digitalt.

Långsiktigt måste dock medierna stå på egna ben och ta betalt för alltmer material på nätet, vilket flera redan gör. Glädjande nog är många läsare, precis som på 1800-talet, beredda att betala för kvalitativ bevakning av världen, nationen och närområdet.

Det är egentligen inte särskilt konstigt. En bra nyhet är en bra nyhet – oavsett om den levereras i mobilen eller i brevlådan.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.