Under en kväll i förra veckan förseddes skulpturer av statsmän, författare och vetenskapsmän i 100 städer världen över, från Lund till New York, med munkavlar. Unga Européers (JEF) aktion mot förtrycket i Vitryssland var en lika slående som sällsynt uppvisning i solidaritet med den befolkning, som en vitrysk oppositionspolitiker beskrev som ”Europas tio miljoner förlorade barn” när jag träffade honom i Stockholm i onsdags.

Jarl Hjalmarson Stiftelsen hade tagit initiativ till ett seminarium med utgångspunkt i EU:s allt mjukare Vitrysslandspolitik och det kommande svenska EU-ordförandeskapet. En representant från UD fanns på plats. Hon försäkrade oss om att morötter snarare än piskor är den bästa strategin för att få landets diktator Aleksandr Lukasjenko att röra sig i en demokratisk riktning.

Men hittills har resultaten kunnat mätas i myrsteg och frågan är om inte Bryssel blivit väl frikostigt med belöningar. I förra veckan förlängdes resetillståndet i EU för Lukasjenko och 35 andra rege-ringsrepresentanter med ytterligare nio månader. Det är här Sverige kommer in i bilden. Nästa gång unionen tar ställning är det vi som håller i ordförandeklubban.

USA är oroat över att Europa duperas av Vitryssland, men det är vi som försöker dupera Lukasjenko, sade den leende UD-kvinnan. Tillåt mig tvivla på att det kommer lyckas.

Några kalla fakta: Vitryssland är det enda landet i Europa som fortfarande tillämpar dödsstraffet, helt utan insyn. Säkerhetstjänsten KGB har allt, inklusive namnet, gemensamt med sin brutala sovjetiska föregångare.

”Valen” är skamlöst korrupta. Aleksandr Lukasjenko firar i sommar 15 år som president.

Regimen blickar inte mot Europa på grund av något slags medmänskligt uppvaknande, utan för att storebror Ryssland inte längre kan bidra med sitt ekonomiska stöd.

EU imponeras av att de vitryska myndigheterna släppt ett antal politiska fångar. Men demokratiaktivister i landet vittnar om att frisläppande inte alltid innebär en varaktig demokratisk framgång. 10 fångar må friges, men 15 nya kan fängslas månaden därpå.

Pressfriheten är ett tragiskt kapitel. Det går utmärkt att registrera titlar som behandlar, säg, matlagning. Men inom områden som mänskliga rättigheter tar det stopp. Myndigheterna har hävt svartlistningen av två oppositionella tidningar. EU:s utrikeskommissionär Benita Ferrero-Waldner räknar in detta bland framstegen men tycks inte känna till en av de utmärkande egenskaperna för en diktatur: kombinationen av oböjlighet och, samtidigt, en imponerande kreativitet för att främja de egna intressena. I det här fallet handlar det om att endast tillåta distributionen av en handfull exemplar (som mystiskt nog köps upp redan i gryningen).

EU:s ambitiösa Östliga partnerskap, som tillkommit på polskt-svenskt initiativ, blev klart i dagarna och har stor potential för ett Vitryssland som mot förmodan visar sig reformvilligt. Dialog är enda chansen för ”de förlorade barnen” att bli en del av den europeiska familjen, medgav de vitryska oppositionspolitikerna under seminariet.

Men för att Lukasjenko och hans undersåtar ska förtjäna sina sockerbitar krävs förändringar som kommer folket till godo. Vi talar om de allra mest grundläggande fri- och rättigheterna, de som politikerna i Rosenbad blott 84 mil från Minsk tar för givna. Om strykandet av lagparagrafer som nummer 193, som förbjuder verksamhet i icke-godkända (det vill säga oppositionella) organisationer. Annars har EU gått rakt i fällan som USA anat och låtit sig duperas av diktatorn.