Signerat - Lisa Bjurwald.
Humor kan vara ett effektivt medel i kampen mot förtryckande regimer. Det vet Vitrysslands unga demokratirörelse, som under de senaste åren utmanat makten genom ironiska internetkampanjer och plötsliga, dramatiserade manifestationer. Men alla är inte roade. Aktivisten Pavel Marozaus bitska tecknade kortfilmer blev för mycket för presidenten Aleksandr Lukasjenko. År 2006 lämnade Marozau landet för att undvika att gripas. KGB har fortsatt att utföra razzior för att lägga beslag på de anstötliga kortfilmerna. Som ordförande för organisationen Third Way leder Marozau numera demokratikampen från Tallinn.
Kultur är centralt för att få till stånd en förändring, bekräftar Marozau när jag träffar honom på Sveriges Radio, och vitryssar både inom landets gränser och i exil briljerar i sociala medier som opinionsbildande verktyg.
På besök i Stockholm är också sångerskan Rusia, en av de mest framträdande personerna på Minsks alternativa scen. Hon berättar ivrigt om sin ambitiösa strategi för att få så många som möjligt att lyssna till frihetsbudskapet. Genom att samarbeta med ett jazzband från Tyskland fångar hon in de jazzfrälsta, ett nytt projekt med två dj:er från Minsk lockar den trendiga klubbpubliken och så vidare. För närvarande har hon siktat in sig på etniska melodier; ”för att ge folket en känsla för det vitryska språket och kulturen, det som togs ifrån oss under ryssifieringen”. Som del i etnoprojektet har hon sänt i väg ”tre unga kvinnor för att samla in folksagor från den vitryska landsbygden – berättelser som sedan kommer att tonsättas”.
Innan Marozau och Rusia rusar vidare, frågar jag dem vad som kan få Lukasjenko att lämna den presidentpost han innehaft i snart 15 år. Inget – den makten kommer han aldrig att lämna ifrån sig frivilligt, konstaterar exilaktivisten Marozau. Är det oförskämt att svara ”döden”? undrar Rusia med ett försiktigt leende.