På 1980-talet kallade inte sällan folk sina arbetsplatser för vuxendagis. Åtminstone så länge högre chef var utom hörhåll. Begreppet användes flitigt av personal inom den bransch som ännu kallades data. Men det förekom även inom offentlig verksamhet.
Vuxendagis var en metafor för verksamhet med luddiga mål, bristande utvärdering och välvillig kravlöshet. Förskollärarna var inte glada.
Under förra stora krisen, i första halvan av 1990-talet, syftade vuxen-dagis oftast på de meningslösa arbetsmarknadsprojekt arbetslösa stoppades in i.
Nu finns vuxendagis på riktigt. Än så länge bara ett – Kastanjegården i stadsdelen Dalen i södra Stockholm. Men de övriga fyra förskolorna i området följer efter i vår.
Så här är det. Kastanjegården har börjat med ”flexibel frukost”. Mellan kvart i åtta och halv nio får inte bara barnen äta frukost på förskolan utan också föräldrarna. ”Utan att det kostar extra”, som SVT:s nyhetsprogram ABC uttryckte saken. Det skulle väl vara för de enskilda föräldrarna. Men knappast för skattebetalarna, om förskolan inte drar in på något annat. Personal eller så.
I teveinslaget motiverade Dalens förskolechef Gunilla Bergqvist vuxendagiset så här: ”Tidigare så har vi fått reaktioner om att det är stressat, svårt att skiljas, att det inte känns bra.” Dessutom anses infödda och inflyttade föräldrar integreras bättre om de äter ostmacka ihop.
Jodå, visst kan familjemorgnar vara en stresscirkus. För att inte tala om seneftermiddagen med dagishämtning, tur inom affären och matlagning ovanpå det. Här skulle förskolan också kunna göra en insats, servera middag till hela familjen. Och varför inte ta hand om tvätten när man ändå är i gång? Köpa in och dela ut nyttiga matlådor för de måltider som ändå måste serveras hemma för att minska stressen och samtidigt få till lite hälsosammare vanor?
Nä. Låt vuxendagis förbli en metafor. Förskolan är till för att ge barnen omsorg och kunskaper. Inte för att ge vuxna frukost och middag. Ens om de betalar för sig.