I en intervju i Hufvudstadsbladet om krisen för EU:s gemensamma valuta kallade han vårt beslut att behålla kronan för ”fäaktigt”. Lipponen sade att vi svenskar satt oss på staketet i stället för att ta ansvar för Europa och euron.
Socialdemokraten Lipponens frustration riktar sig i första hand mot hans gamle antagonist Göran Persson, som aldrig varit någon entusiastisk EU-anhängare. För Lipponen utstrålade den svenske statsministern personlig arrogans och nationell självtillräcklighet.
Men kritiken skulle lika gärna kunna vändas mot efterträdarna Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin som också ställt sig vid sidlinjen så fort det börjat blåsa kring euron. I SVT:s ”Agenda” förra söndagen konkurrerade statsministern och oppositionsledaren om att distansera sig från den gemensamma valutan, trots att båda deras partier tillhörde jakampanjen under folkomröstningen 2003.
Euron behöver utvärderas ordentligt, hävdade Mona Sahlin. Vi blir klokare av mer kunskap, ansåg Fredrik Reinfeldt.
I förstone kan dessa uttalanden framstå som sympatiska försök till självprövning, men den som analyserar de bakomliggande motiven inser att de handlar mer om svensk inrikespolitik än ett engagemang för Europas bästa. Att än en gång vända och vrida på euron kommer knappast att hjälpa EU-projektet framåt. Utvärderingsfasen av de gemensamma pengarna avslutades i slutet av 1990-talet. Euron är en realitet sedan tio år.
Vad som behövs nu är inte en ny EMU-utredning, som svarar på frågan om Europa gynnas av sin valuta eller om Sverige tjänar på att bli medlem, utan samlade ansträngningar för att få rätsida på krisen.
Och vad gör våra ledande politiker då? Duckar och tänker på sitt eget bästa. Sverige är som grannen i bostadsrättsföreningen som smiter ut genom bakdörren när det är dags för den årliga gårdsstädningen, i tron att ingen noterar beteendet. Men det är precis vad våra grannländer gör.
Det är dystert att se hur vissa svenska reflexer sitter i, trots regeringsskiften och politiska scenförändringar. Den tidigare Europa- och handelsministern Ulf Dinkelspiel kom förra året ut med en utmärkt bok om Sveriges förhållande till EU, vars kärnbudskap sammanfattas väl i titeln – ”Den motvillige europén” (Atlantis).
Ända sedan EU-samarbetets start har Sverige varit skeptiskt avvaktande. Särskilt under 1950- och 60-talens ekonomiska guldår fanns en stark känsla av att vi inte hade något att vinna på att gå med. Den nationella självtillräckligheten hos de styrande socialdemokraterna var påfallande. I Tage Erlanders historiska linjetal till Metallkongressen 1961 hette det att svenska lösningar varit ”vägröjande” internationellt. Att människor kände tveksamhet till en Europaanslutning var därför ”icke att förvåna”.
Det självvalda utanförskapet uttryckte lika mycket en positiv syn på det svenska som en negativ uppfattning om det europeiska, vars värderingar framställdes som en obehaglig mix av katolicism, konservatism och kapitalism; något som hotade den svenska modellen.
I väljarnas ögon blev därför ett närmande till kontinenten ett nerköp. Det var först efter att Sverige drabbades av 90-talskrisen som bilden av EU blev mer rättvis och positiv – och följdriktigt ansökte regeringen om medlemskap.
Men i takt med att den svenska ekonomin återhämtat sig efter 90-talets förnedring har tuppkammen hos svenska politiker växt sig stor på nytt. Återigen lyfts den svenska modellen fram som ett föredöme. Återigen sätts svensk ordning och reda i kontrast till europeisk oreda. Återigen väcks gamla nationella stereotyper till liv.
När statsminister Fredrik Reinfeldt ständigt talar om ”föregångslandet Sverige”, då knyter han an till den självtillräckliga traditionen från Tage Erlanders klassiska Metalltal. Det är trist att beskåda, inte minst därför att Reinfeldt bryter med Moderaternas envisa ansträngningar under efterkrigstiden att påverka opinionen i en annan riktning.
Dessutom klingar själva retoriken falskt. En viktig och sällan nämnd förklaring till den svenska återhämtningen efter 90-talskrisen är ju vårt närmande till EU.
Medlemskapet i unionen gav svensk politik en stadga och inramning som underlättade saneringen av statsfinanserna. Den nya budgetdisciplinen, som varit vår räddning i den pågående krisen, speglar EU:s Maastrichtkriterier från 1992.
Sverige befinner sig lika lite som något annat land i ett vakuum. Vi inspireras av andra och vi påverkar andra – och vi är i högsta grad beroende av händelseutvecklingen i EU.
De som gör gällande att det svenska nejet till euron räddat oss från Greklandskrisen talar mot bättre vetande. Stockholmsbörsen tillhör de Europabörser som backat rejält på sistone, trots att vi behållit kronan. Vad nejet till euron däremot bidragit till är att Sverige inte deltar engagerat i de politiska ansträngningarna att forma EU efter krisen.
Vi sitter på staketet i stället för att ta ansvar, som Paavo Lipponen strängt och träffande uttryckte saken.