Anta att 1971 vore 2010, att Vietnam vore Afghanistan. Om Daniel Ellsberg skulle ha läckt Pentagonpapper i dag, skulle han då vända sig till tidningen New York Times eller till den nätburna organisationen Wikileaks? Frågan lär ha uppstått i huvudet på den som läckte 91.000 hemligstämplade fältrapporter om Afghanistankriget. I går kom informationen allmänheten till del – med hjälp av Wikileaks. Men också med hjälp av New York Times, brittiska The Guardian och tyska Der Spiegel.

Eller, läckte är fel ord. Det handlar om ett vattenfall av material. En syndaflod, för den som så vill. Och då saknas ändå drygt 15.000 rapporter, som hålls utanför strålkastarljuset av säkerhetsskäl.

Wikileaks sampublicering är ingen ansats att låna anseende. Snarare handlar det om att bringa reda i den enorma materialmängden. Att ”tillgängliggöra” är trots allt inte bara en fråga om att ladda upp, punkt. Det krävs tid och tolkningar för att göra massan begriplig. Det krävs journalistik, helt enkelt.

Julian Assange, Wikileaks grundare, gav också handgripligen kredd åt klassiska medier: han framträdde på gårdagens presskonferens med en the Guardian i ena handen, för allas beskådan. Enligt Assange, eller för den delen hjälptidningarna, finns ingen enskildhet i materialet som i sig själv är världsomstörtande. Snarare handlar det om stridigheter i dagboksformat: om hur enskildheter sammantagna blir ett hav av brutalitet.

Detta kommer att ta tid att analysera, tid att sätta i sammanhang.

Så vad skulle Daniel Ellsberg ha gjort? Han hade skaffat sig en scanner och publicerat sig på nätet. Det är i alla fall vad han själv säger – nyligen intervjuad i New York Times i samband med ett annat Wiki- leaksavslöjande. En video som visar hur helikopterburna amerikanska soldater beskjuter och dödar tolv människor, bland annat två barn, i Bagdad.

Som att se kriget ”genom ett sugrör”, sa försvarsminister Robert Gates i en kommentar till videon när det begav sig. Dryga 91.000 dokument senare får minister Gates äta upp sin hatt. I sin myriad av detaljer visar sig kriget i all sin vardaglighet – utan ära, utan glans, utan precision.