Tibet är inte den enda del av Kina där missnöjet med regimen i Peking börjat ta sig mer våldsamma uttryck. De senaste dagarnas kravaller i Xinjiangprovinsen i nordvästra Kina visar på de spänningar som finns under ytan i fler delar av landet.
Hur många som dött kan vi inte veta med säkerhet. Peking vakar strängt över all nyhetsrapportering från detta avlägsna och glesbefolkade hörn av landet.
Kina har haft en enorm tillväxt de senaste decennierna. Men stora delar av befolkningen har inte fått ta del av kakan. Medan kuststäderna i öst kan visa upp en imponerande modernitet befinner sig delar av västra Kina fortfarande på medeltiden.
De ekonomiska klyftorna ackompanjeras av etniska motsättningar. Xinjiang-provinsen befolkas av muslimska turkisktalande uigurer med historiska band till Centralasien. Under de senaste decennierna har de, liksom tibetanerna i sydväst, fått se sig tillbakaträngda av inflyttade hankineser.
Peking har benhårt slagit ned alla separatisttendenser hos ursprungsbefolkningen samtidigt som man försökt hålla de etniska motsättningarna i schack.
Men när en avskedad arbetare i södra Kina – på internet – nyligen anklagade en grupp uiguriska gästarbetare för att ha begått en gruppvåldtäkt, ledde det till att en hankinesisk lynchmobb dödade två uigurer och skadade över hundra andra.
Händelsen fick befolkningen i Xinjiang att protestera på gatorna och kräva en rättslig undersökning. Regimens svar blev att anställa blodbad och stänga av all kommunikation med omvärlden från provinsen.
Sådana metoder kommer inte att hålla i längden. Frågan är bara hur många människor som ska behöva offra livet innan de styrande i Peking inser att landet inte kan detaljkontrolleras uppifrån. För nödvändigheten av, och befolkningens krav på, demokratisk konfliktlösning, rättssäkerhet och yttrandefrihet kommer bara att öka i takt med att Kina moderniseras och spänningarna växer.