Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Ytterligare en caudillo

Correas engagemang för Assange och Snowden handlar knappast om rätten att ha avvikande åsikter.

För drygt ett år sedan erbjöds Julian Assange asyl i Ecuador – och en halvt permanent bostad i dess Londonambassad. Därmed placerades landet i det internationella rampljuset. Utrikesminister Ricardo Patiños bekräftelse på Twitter att också Edward Snowden vill ha en fristad i Ecuador betyder att landet kommer att stanna där.

Fallen Assange och Snowden bör i grund och botten inte blandas samman. Assange flyr undan svensk rättvisa därför att han är anklagad för våldtäkt på två kvinnor. Snowden håller sig undan det amerikanska rättsväsendet för att han avslöjat säkerhetsmyndigheten NSA:s massövervakning.

Men i båda fallen har Ecuadors regering valt att motivera sitt agerande med att man vill värna informations- och yttrandefrihet. Det är dock något landets president Rafael Correa visat lite intresse av i sin egen maktutövning. Och det är sannolikt inte hans egentliga motiv.
Faktum är att utvecklingen i Ecuador sedan Correa valdes till president 2006 påminner mycket om den i Venezuela under Hugo Chávez tid.

I båda fallen handlar det om länder som under flera år präglades av politisk instabilitet. Och där sönderslagna partisystem skapade ett vakuum för karismatiska populister. Dessa har sedermera koncentrerat makten, attackerat kritiker och successivt förvandlats till typiska caudillos – Latinamerikas starka män.

Innan Correa valdes hade Ecuador styrts av tre olika presidenter på åtta år. Samtliga tvingades bort i förtid av antingen parlamentet, folkliga protester eller en kombination av de två.

Samtidigt hade Ecuador djupa ekonomiska problem. Under slutet på 90-talet led landet av låga oljepriser och väderfenomenet El Niño skadade jordbruket. Hyperinflation tvingade 2000 landet att överge sin egen valuta till förmån för dollarn.

Correa lovade förändring: stabilitet, kontinuitet och handlingskraftigt ledarskap. Det har Ecuador fått – i alltför hög dos.

Sedan han valdes till president har Correa systematiskt lagt beslag på mer makt och försvagat sina motståndare. Fram till sitt andra omval tidigare i våras saknade hans parti PAIS egen majoritet i kongressen – som han i stället kringgick genom flitigt användande av dekret, veton och folkomröstningar. Inför vårens val ändrade regeringen lagarna så att distrikt där den har starkt stöd väljer fler ledamöter än andra.

Dessutom har domstolarnas oberoende kraftigt beskurits. Obekväma jurister har bytts ut mot anhängare till presidenten. Demokratiinstitutet Freedom House konstaterade inför vårens val att Correa har ”administrerat en av Latinamerikas största demokratiska nedgångar det senaste decenniet”.

Särskilt iögonfallande är begränsningarna av pressfriheten. Flera tidningar har förstatligats och gjorts till mega­foner för regeringen. Dessutom använder sig Correa – liksom Chávez gjorde – frekvent av möjligheten att avbryta reguljära radio- och tv-sändningar för att tala direkt till nationen. Ursprungligen avsedd att användas i krissituationer har Correa utnyttjat möjligheten fler än 1 300 gånger och ofta till direkta och hårda verbala angrepp på sina kritiker.

Framför allt har attackerna på privata medier varit hårda. Utöver verbala utfall – Correa har bland annat jämfört kritiska journalister med mördare – har han använt sig av domstolarna. Misshagliga reportrar har dömts till höga böter och fängelse – även om de sedan benådats. En ny medielag som klubbades igenom i förra veckan ger staten ytterligare möjlighet att reglera innehållet i mediernas rapportering. Correas anhängare hyllade den bland annat för att den förbjuder ”medier att lyncha”, vilket av hans motståndare tolkas som att tuff granskning av presidenten görs olaglig.

Människorättsorganisationen Human Rights Watch sammanfattar i sin årliga rapport att Correa ”har undergrävt pressfriheten genom att utsätta journalister för offentliga fördömanden och rättslig hämnd”.

Correa är en klassisk latinamerikansk populist. Och hans engagemang för Assange och Snowden handlar knappast om rätten att ha avvikande åsikter. Det handlar i stället – liksom så mycket gjorde för Hugo Chávez – om möjligheten att vara en nagel i ögat på USA.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.