PR är de första bokstäverna i premiärminister. Tanken passerar mitt huvud jag när jag följer Zimbabwes premiärminister Morgan Tsvangirai under hans besök i Stockholm. Sedan inser jag att samma bokstavskombination inleder ordet president, och så inser jag vilket korkat spår jag varit inne på.

För medan Tsvangirai åker på sin good-will-turné för att be om hjälp att bygga upp sitt land så tycks president Robert Mugabe göra vad han kan för att undergräva Tsvangirais trovärdighet och Zimbabwes framtid.

Premiärministern säger att att vägen mot demokratisering är utstakad och utan återvändo, och att mycket redan förändrats. Samtidigt i Zimbabwe, enligt The New York Times, publicerar den Mugabe-trogna tidningen The Herald ett försvar för Nordkoreas kärnvapenprov. Och president Mugabe passar på att anordna ett möte med Sudans president, eftersökt för krigsbrott. Journalister släpptes inte in. Nästan samtidigt står Morgan Tsvangirai i Sverige och talar sig varm för mediernas frihet.

Här finns haken. Biståndsminister ­Gunilla Carlsson avslutar det nästan väckelsemöteliknande seminariet i riksdagen med att uttala sitt stora förtroende för Morgan Tsvangirai. Men det är ju inte där skon klämmer. Det är inte Tsvangirai vi tvekar inför. Det är Mugabe.

Det är lätt att bli charmerad av Morgan Tsvangirai. En man som trots det höga pris han betalat envisas med att se framåt i stället för bakåt.

Under en lunch på Utrikesdepartementet försöker jag krafsa lite på den ljusa framtidsbild han målar upp. Vi talar om varför Robert Mugabe skulle respektera resultatet vid nästa val när han inte accepterade det förra, om hur demokratin påverkas av att det inte finns någon riktig opposition och om vad som händer när man delar huvudkudde med sina motståndare.

Morgan Tsvangirai må vara både personlig och karismatiskt, men den tvekan han möjligen känner inför framtiden behåller han för sig själv. Med en ny konstitution, med en samling demokratiska institutioner ska fria och rättvisa val säkras, säger han och tittar mig i ögonen.

Men problemet i den odemokratiska delen av världen är sällan avsaknaden av en konstitution eller vad det står i en.

Det är våldet mot den. Jag kan inte se hur en oberoende valmyndighet skulle kunna säkra folkets röst i ett land där Robert Mugabe direkt eller indirekt har makten över militär, polis och en våldsam ungdomsmilis.

Morgan Tsvangirais uppdrag är omöjligt, men ingen kan anklaga honom för att inte försöka. Han är en god ambassadör för en skurkregim och en tyrannisk president.

Vissa menar att presidenten inte är problemet, att en massa nya Mugabe-typer bidar sin tid i kulisserna, och ingenting nödvändigtvis blir bättre den dag när den åldrige presidenten dör. Men det tror jag. Politik är alltid späckad med symbolik. Ingen kan genom politiskt arbete nå samma status som ett lands befrielseledare.

– Jag tror på evolution, inte revolution, säger Morgan Tsvangirai, och berättar hur vissa inom Zanu-PF börjar orientera sig mot Tsvangirais MDC. Om detta verkligen är sant, och om det framöver går att se ett tydligt mönster, så är det en indikation på att Morgan Tsvangirai kanske ändå har rätt om det kommande valet och Zimbabwes demokratiska utveckling.

Tyvärr saknas inte uppgifter om att utvecklingen går i motsatt riktning. Som när självaste försoningsministern, Ms Holland, för BBC berättar om hur MDC-ministrarna hotas i telefon, att Zanu-PF upprättat en dödslista och att en grupp på 39 000 milismän arvoderas för att i händelse av ett val misshandla MDC-­anhängare. Hon fruktar att det kommande valet kan bli blodigare än det förra.

– Nonsens, skrattar Morgan Tsvangirai. Men orden är ändå från en minister, invänder jag.

– Ja, men inte en sierska, säger Morgan Tsvangirai och bränner av ett leende så bländande att jag frestas att tro honom.