Signerat - Hanne Kjöller.
Sent i går kväll landade Zimbabwes premiärminister Morgan Tsvangirai i Stockholm. Med sig hade han ett knippe ministrar från den samlingsregering som de afrikanska grannländerna tvingade fram efter att motståndaren Robert Mugabe och hans Zanu-PF med terror, våld och valfusk surrat sig fast vid presidentämbetet.
Men här är de alltså, representanter för den makt som regisserat våldet och dem som utsatts för det, på en gemensam good-will och biståndsturné. USA har redan avverkats. Barack Obama har beslutat att bistå med 73 miljoner dollar för att han tycker att Morgan Tsvangirai efter fyra månaders samregerande ser ut att sakta föra Zimbabwe åt rätt håll.
Men här önsketänker han nog. Det politiska våldet är fortfarande en del av den zimbabwiska verkligheten. Den ursprungliga idén om maktdelning där Mugabe skulle ansvara för militären och Tsvangirai för polisen slutade i en skev uppgörelse där Zanu-PF i praktiken behärskar båda. Vissa menar att det tidigare oppositionspartiet, MDC, genom uppgörelsen fått ansvar, men snuvats på makten.
Demokrati byggs med många stenar. Men en av de tyngsta är att det finns en livskraftig opposition. Och var finns den när det stora oppositionspartiet och utbrytarfalangen som leds av Arthur Mutambara kamperar med terrorregimen? I nuläget finns inget parti, ingen rörelse som kan ta vid där Morgan Tsvangirai slutade.
Bedömare menar att Morgan Tsvangirai och Arthur Mutambara får en chans att positionera sig för nästa val. Men vad säger att det skulle bli fritt och rättvist när Mugabe visat sig vara beredd att bränna politiska motståndare levande hellre än att släppa ifrån sig makten?
Nej. Får jag rösta så säger jag: håll i biståndsslantarna ett tag till. Lägg dem på hög. Spar dem för den dag de inte ens indirekt administreras av blodbefläckade statsråd som inte drar sig för att sko sig själva och belöna sina anhängare. Och därmed förlänga och fördröja den demokratiska utvecklingen.