Antalet anmälningar till diskrimineringsmyndigheterna är inget bra mått på diskriminering. Frågan är om de är ett bra mått på någonting.
Under rubriken "Lättkränkt eller diskriminerad" presenterade ombudsmannen mot etnisk diskriminering, DO, i går statistik från 2007. Det var den vanliga årsredovisningen som presenterades. Men så här bara dagar efter Maciej Zarembas uppmärksammade artikelserie i DN om hur det gått inflation i anmälningar om diskriminering och kränkningar torde det ha varit svårt att offentliggöra siffrorna utan att åtminstone kroka rubriken till den pågående debatten.
Men längre än så kommer inte DO. Det är uppdraget i sig som på sätt och vis omöjliggör en vidare tolkning. Till arbetsuppgifterna för de fyra diskrimineringsmyndigheterna, DO, HomO, JämO och HO (handikappombudsmannen), hör att bedriva opinion, att utbilda och informera och att ge råd och stöd åt den som upplever sig diskriminerad. Ett sätt att mäta myndighetens framgång är att räkna antalet anmälningar. Men det är en matematisk övning som säger föga om förekomsten av diskriminering. Det kan, som Maciej Zaremba visat, i stället visa att anmälningskulturen gått över styr.
DO:s årsrapport följer väntat mönster. I pressmeddelandet lyfter man fram att antalet anmälningar ökat och att det på arbetslivets område skett "en avsevärd förbättring i fråga om könsfördelningen". De kvinnliga anmälarna utgör nu 47 procent, vilket man som läsare förstår är någonting bra.
När DO, Katri Linna, i sin inledning skriver om anmälningarna är det med ungefär samma språk som en vd skulle skriva om ett gott försäljningsresultat. DO:s arbete med anmälningar har enligt Linna "överlag varit framgångsrikt". Antalet anmälningar beskrivs som "rekordstort". Men marknaden är uppenbart ännu inte mättad. "Trots ökat antal anmälningar finns det alltid anledning att reflektera över om myndigheten verkligen når ut till dem som kan tänkas behöva oss."
Att antalet anmälningar är ett missvi-sande mått på såväl myndighetens existensberättigande som faktisk diskriminering visar faktiskt DO själv i sin årsredo-visning. Där framkommer att de flesta anmälningar avslutas på grund av att inte ens DO kan se att det finns något samband mellan det som hänt och anmälarens etniska eller religiösa tillhörighet. Det kan handla om att någon blivit uppsagd enligt gällande turordningslista men att den uppsagda inte förstått det.
Ju mer framgångsrik diskrimineringsmyndigheterna är i sitt lobbyarbete, desto mer riskerar vi att se och uppleva diskriminering också där den inte finns. Det är en omöjlig ekvation.
I mars väntas regeringens proposition om en sammanslagning av de fyra diskrimineringsmyndigheterna till en, som dessutom ska arbeta med de två nya "kränkningsgrunderna" ålder och köns-överskridande identiteter (transpersoner). Enligt regeringskansliet finns däremot inga planer på att omformulera själva uppdraget. Det borde det göra.
Myndigheter ska inte agera som politiska partier eller lobbyister. Dels för att det är en olämplig sammanblandning av roller. Dels för att det sannolikt bidrar till att förstärka en offerkultur och därmed de ojämlikheter som myndigheten är satt att bekämpa. Så har vi med goda avsikter skapat ett system där ombudsmännen är sina egna fiender.