Förtroende är en eftersökt vara i finanskrisen. Det gäller också länders politiska ledning. Islands genom- klappning har förvärrats av regeringens försök att komma undan en IMF-insats.
Den enes död, den andres bröd, säger det gamla ordspråket.
Riktigt så illa är det inte att detta rakt av går att tillämpa på Internationella valutafonden, IMF. Men för bara några år sedan frågade sig många vad IMF skulle ha för uppgifter, om denna
efterkrigskonstruktion rent av hade
spelat ut sin roll.
Så kom finanskrisen. I dag är IMF mer efterfrågat än på mycket länge. Det ena landet efter det andra hör av sig till huvud-kontoret i Washington. Och delegationer-na från IMF landar än här än där. Deras uppgift är att hjälpa länder som ingen längre vill handla med och vars finanser är i ett svårt krisläge.
I dag är det emellertid ett nordiskt land som är IMF-klient - Island. Dess genomklappning har givit upphov till stora
rubriker i världspressen i snart en månad nu. Utsända journalister berättar om ett folk, nedlusat av suvar och stiliga glashus, som inte längre har några pengar att handla det dagliga för. Den storslagna isländska finansbubblan har spruckit, tre bankers internationella äventyr är slut. Och värst av allt - den isländska staten är för liten för att ta smällen.
Denna sanning är svårsmält, helt begripligt. Men att den ska var så svårsmält att den isländska regeringen använt dyrbara veckor för att försöka slingra sig ur situationen är litet besynnerligt. Förhandlingar med Moskva om ryska lån, vädjanden till bland andra skandinaviska banker och försök att spela ut landets strategiska läge mot Washington, ingenting har hjälpt.
Däremot har det spätt på omvärldens misstro mot den isländska ledningen.
Nu synes emellertid ett IMF-lån vara i hamn; rimligen innebär det också krav på förändringar både i skötseln av Islands affärer och i dess ledning.
Förtroende är den mest eftersökta varan under den pågående krisen. Därför finns det ett tydligt samband mellan ett lands politiska ledning och dess möjligheter att klara upp krisen. Eller annorlunda uttryckt: en stabil politisk kultur som gör skillnad mellan stat och affärsliv är en tillgång. På IMF:s lista finns till exempel Ukraina, ett land vars politiska ledare ägnar sig åt att bekämpa varandra inbördes. Också EU-landet Ungern har svårigheter delvis till följd av en alltför expansiv löftespolitik. När dess regering i vintras oväntat tecknade kontrakt med ryska Gazprom och övergav ett projekt, Nabucco, som går ut på att leda gasen utanför ryskt territorium, drog den på sig misstro från dem som borde vara dess vänner.
I farozonen finns de tre baltiska länderna, som också kännetecknas av täta regeringsväxlingar och personmotsättningar.
Kopplingen mellan krisen och svag politisk ledning existerar även i krisens hemort USA. Den utgående administrationen i Washington har ringa auktoritet, därtill kommer dess ideologiska hållning - att till varje pris sky statliga ingripanden i näringslivet.
IMF:s insatser gäller att räta upp ett lands affärer, inte dess politiska kultur. Fondens recept brukar dock innehålla kärva ekonomiska åtgärder. Ibland har de varit så restriktiva att de motverkat en ekonomisk återhämtning. Förhoppningsvis har man i IMF lärt av dessa exempel vad gäller villkor för statsutgifter och dylikt. Däremot bör det nu vara tillfälle att ställa villkor vad gäller de styrande.
Precis som ett företag som körts i botten behöver både ny finansiering och ny ledning kan ett lands ledare behöva tvingas att samarbeta och/eller söka ett nytt
mandat genom ett val.