Det finns ett hål i svensk lagstiftning som behöver täppas till. Men det är inte Rödeby som är argumentet utan fallet Mattias Flink och händelserna i Falun för 14 år sedan.
Rödeby är inte som Amstetten eller Stjärnsund. Det är inte en historia om oskyldiga offer och en gärningsman som vi kan hålla på avstånd genom att betrakta som monster. 50-åring som dödade en 15-åring och svårt skottskadade en 16-åring var både förövare och offer.
Rödeby väcker liksom de två andra fallen starka känslor. Men det är motstridiga känslor. Här finns inte minst empati med en far som uppfattat ett dödligt hot mot sin son och hela sin familj.
Samtidigt finns en rättskänsla som drar i rakt motsatt riktning. Nog är det nödvärn att skjuta för att skrämmas när man hotas i sitt hem och inte ser någon utväg. Den första omgången skott mot inkräktarna går också hjälpligt att rättfärdiga som nödvärn. Men 50-åringen gick över den gränsen. Han laddade om och sköt ungdomarna i ryggen. Det dödande skottet avfyrades på bara någon meters avstånd.
Är inte det en brottslig handling? Får en medborgare som känner sig hotad ta sig rätten att på detta sätt döda en annan människa?
Att tingsrätten i går friade 50-åringen skulle kunna uppfattas som ett obetingat, ja. Men det är det inte. I Sverige har vi inte en så långtgående nödvärnsrätt, och det hävdar heller inte tingsrätten.
Det är inte tillåtet att skjuta en inkräktare i ryggen - och bör heller inte vara det. Men för att någon ska kunna fällas för ett brott krävs att den som utför handlingen inser vad han gör. Det gjorde inte 50-åringen. Till den slutsatsen kom den första rättspsykiatriska undersökningen, Socialstyrelsens rättsliga råd och nu också tingsrätten.
Helt lättsmält är inte den friande domen. Övervåldet - att en redan träffad 15-åring skjuts ihjäl med ett skott på nära håll - är känslomässigt svårt att få ihop med en friande dom.
Grundprincipen att barn eller allvarligt psykiskt störda inte kan anses rättsligt ansvariga för sina handlingar, och således heller inte sättas i fängelse, har sannolikt brett stöd bland medborgarna. Det är när den allvarliga psykiska störningen kommer och går som det blir svårt att hänga med i svängarna.
Är det rimligt att någon kan anses allvarligt psykiskt störd när han dödar men sedan när domstolen ska pröva fallet är så frisk att det inte går att döma honom till vare sig fängelse eller rättspsykiatrisk vård?
Rödeby visar att det kan vara det. 50-åringen har en psykiatrisk förhistoria med bland annat Tourettes syndrom. Han var en lättstressad och sårbar person med återkommande ångestattacker.
Inte heller efteråt är han fullt friskt. Frågan är bara om han ligger strax under eller över gränsen för när en domstol kan utdöma rättspsykiatrisk vård.
Rödeby är en påminnelse om det rättsliga glapp som finns i fall där gärningsmannen ansetts sjuk då men frisk nu. Däremot är det inte något starkt argument för att glappet måste täppas till.
Men det finns andra fall som visat att denna lucka i vår lagstiftning verkligen är problematisk. I gårdagens intervju i DN tog Sten Heckscher, som är ordförande i Regeringsrätten, upp Mattias Flink som 1994 sköt ihjäl sju människor i Falun. Även han bedömdes vara allvarligt psykiskt störd när gärningen begicks men frisk efteråt. Att fria honom framstod som orimligt. Högsta domstolens väg ur dilemmat blev att hålla honom ansvarig för att ha berusat sig trots att han visste i vilket tillstånd han då försatte sig. Domen blev därmed livstids fängelse.
Tänk om Flink aldrig tidigare tappat kontrollen när han berusat sig. Hade rätten då bara kunnat döma honom till skyddstillsyn? Som svensk lagstiftning ser ut är svaret ja. Men den slutsatsen ligger alltför långt från den syn på individuellt ansvar som utgör själva grunden för
rättsskipningen. Därför behöver lagen ändras.