Justitieminister Beatrice Ask samlade i går myndigheter till möte om hur gängbrottsligheten ska bekämpas. En början kan göras genom att rättsapparatens folk blir mindre utsatta.
En serie angrepp på polis och åklagare i västra Sverige under de senaste veckorna har fått ledningen för vårt rättsväsen att reagera. För att inte tala om oss vanliga medborgare.
Vad är det som sker, håller den organiserade brottsligheten på att ta över? Hur ser motmedlen ut?
Först är det viktigt att få rätt proportioner. Sverige har som andra europeiska länder en mer eller mindre organiserad brottslighet. Våldsdåden är grova, hänsynslösheten ofta total. Organisationen mer eller mindre fast.
Gängbrottslighet är inte ny. Följderna av den inte heller. Alldeles i början av 2000-talet gick ett antal tidningar ihop om att skildra den organiserade brottslighet som utövades under nynazistiska förtecken av mc-gäng och andra. Uppmärksamheten från medier och - inte minst från rättsväsendet - dämpade den brottsliga aktiviteten, åtskilliga förövare dömdes och blev oskadliggjorda för längre tid.
Men problemen med hot mot och rädsla hos vittnen förblev i grunden olösta.
Efter september 2001 har det öppna samhället blivit mindre öppet. Ny lagstiftning och nya kontroller har införts, tyvärr med osäker träffyta. Om de till en del lyckats stoppa terrorister har de i vart fall inte inneburit något hinder för den tunga brottsligheten. Tvärtom ser vi nu i Sverige hur den spridits och blivit en mycket svår utmaning för rättssamhället.
Hos de politiska partierna har brottsutvecklingen utlöst en tävlan om snabba och omfattande insatser. I höst var det emellertid rikspolischefen som startade debatten med ett förslag om en rikspolisstyrka. Justitieminister Beatrice Ask var dock inte inne på det spåret. Hon vill först se vad som kan göras med den lokala organisationen och med en bättre samverkan med andra myndigheter, bland dem Försäkringskassan. Socialdemokraternas Thomas Bodström stödde rikspolischefens idé och detsamma gjorde regeringspartiet folkpartiet.
I går kom så justitieministerns samordningsmöte till stånd. Efter sprängattentatet mot en åklagares bostad i Trollhättan ter det sig emellertid något tamt att mana byråkratin till samverkan.
Visst går det att komma åt och irritera brottslingar genom att kontrollera deras eventuella sjuk- och socialbidrag, likaså har skattemyndigheten en roll. Men huvudproblemet just nu är motsidans åtgärder. Sönderskjutna polishelikoptrar och polisstationer, hotade åklagare och skrämda handläggare talar om människor som inte skyr några medel, som saknar re-spekt för människovärde och rättssamhälle. Och som har alldeles för lätt att få tag i rättssamhällets företrädare - från åklagare till vittnen och nämndemän. Den som vill se hur någon bor behöver bara gå in på en nätsida och knappa fram adress och bilder på bostaden till exempel. Också folkbokföringen är öppen, med alla uppgifter om anhöriga bland annat.
Vår svenska offentlighetsprincip kom till för att ge medborgare möjligheten att kontrollera överheten, och dit hör förstås rättsväsendets utövare. Men det är deras tjänsteutövning vi ska bevaka, inte deras privatliv. DN har tidigare fört fram oro över hur den nya tekniken och vår offentlighetsprincip säljer ut våra liv till vem som helst. Det är hög tid att ta dessa integritetsintrång på allvar. Varför inte börja med att ge rättsväsendets anställda bättre anonymitetsskydd, låta säkerhetskontroll bli rutin och utarbeta ett genomtänkt vittnesskydd?
Frågan om polisens organisation är komplicerad och ska måhända inte lösas under intryck av våldsamma och skrämmande attentat. Just nu och för den närmaste framtiden måste i vilket fall som helst trycket öka mot den organiserade brottsligheten.