Med sajten Öppna biståndet följer förhoppningar om en mer genomskinlig biståndspolitik. Det är också en påminnelse om att svensk byråkrati inte är tillräckligt genomlyst.
Svenska biståndsinsatser uppgår i dag till dryga 30 miljarder kronor. Vem som mottar dessa pengar och hur medlen används kan vara en snårig sak att ta reda på. Initiativet och sajten Öppna biståndet, eller Open Aid som det också kallas, har delvis förenklat processen. Tämligen detaljerad information om svenskt bistånd i exempelvis Tchad, som att det förra året uppgick till 87,8 miljoner kronor och att Internationella röda korset är största bidragstagare, är numer snyggt visualiserad och bara någon sökning bort.
Fin form och finurlig funktionalitet är en del i varför Öppna biståndet är attraktiv, men än mer tilltalande är att sajten också har ett så kallat öppet gränssnitt. Med det följer att informationen inte bara är till för påtitt, utan kan korsköras, samköras, byggas in i andra sajter eller i applikationer till exempel i mobiltelefoner.
Konsekvensen blir en större öppenhet och genomskinlighet. För när varje medborgare med kunskaper i programmering ges möjlighet att använda sig av information på sajten på eget vis öppnas för alla upptänkliga möjligheter att belysa hur skattemedel används, och det till nytta för långt fler än upphovsmakaren.
I dag är en hel del offentligt material digitaliserat. Alltifrån kommunfullmäktigehandlingar till statsbudgeten finns tillgängligt på nätet. Även tjänster, som att deklarera eller ansöka om vård av sjukt barn, kan i allt större utsträckning utföras genom andra kanaler än med ett papper på posten. Allt detta är förstås bra, mycket är bättre än det var förr. Men inte bra nog.
För publika handlingar ska inte bara finnas i pappersform eller, för den delen, bara i ettor och nollor. Informationen ska vara tillgänglig i ett öppet digitalt format som ger möjligheter att förädla datan – skapa mervärde i form av tjänster, samköra och jämföra. Precis som Öppna biståndet ska annan myndighetsinformation finnas i format som uppmuntrar till användning och granskning, offentlighetsprincipen förverkligas bäst i öppna gränssnitt.
I dag lever få myndigheter upp till idealen, och initiativ om mer öppenhet och liberala gränssnitt är ofta en produkt av god vilja och tjänstemannamässig påhittighet. Det trots att största möjliga öppenhet och genomskinlighet borde vara den givna utgångspunkten för varje myndighet. Att informationen tillhör medborgarna ska vara ett grundantagande.
Undantag finns förstås – skyddet för privatpersoner ska vara starkt, personuppgifter ska hanteras varsamt och förbli i slutna rum. Men stor öppenhet i såväl teknisk som formell bemärkelse bör vara den bärande principen, avvikelserna väl motiverade.
Fler myndigheter och ministrar borde således låta sig inspireras av biståndsminister Gunilla Carlsson och hennes medarbetares initiativ. IT-ministern har en diger uppgift på sitt bord, i fråga om att frammana standardisering och politisk vilja för att öppna upp Myndighets-Sverige. Det bör också vara högt prioriterat på Digitaliseringsrådets agenda, den nytillsatta grupp som ska bistå regeringen i frågor om IT- och information.
Vid lanseringen av Öppna biståndet talade Sidas antikorruptionsrådgivare Eva Perry om att uppmuntra medborgare, både här och annorstädes, att rapportera om misstänkt fusk och mygel. Bra så, men en devis som inte bara gäller biståndet. En allmän och initierad diskussion om på vilket sätt skattemedel används vore välkommen, och något som borde uppmuntras genom en i allt väsentligt ogrumlat genomskinlig och tillgänglig statsapparat.